Hur jag hamnade där är en historia för sig men hur misogynt det än må vara har jag ett trängande behov att understryka att det i alla fall inte var på mitt initiativ. Hur som, astrokvinnan sa lite uppmuntrande grejer – “det värsta i ditt liv är över” – samt att Ryssland är skorpion och USA kräfta så det är därför det ser ut som det gör nu med kriget (skönt att få det utrett).
Sedan levererade hon lite oombedda kärleksråd. Att jag inte ställde en enda fråga kopplat till det behövdes inte, självklarheten i att kärlek är allas högsta prioritet lät sig inte ifrågasättas. Det hela inleddes i form av en komplimang:
– Det är så många kvinnor som kommer till mig som är precis som du. Ni är starka, ni är snygga, ni fokuserar på karriären och ni gör det bra, ni har starka vänskapsband och ni har egna lägenheter.
So far, ganska så jävla rimligt. Men, hon var inte klar.
– Problemet är att ni inte visar några svagheter. Som kvinna är vägen till mannen att visa att man behöver hjälp. Annars tänker männen: ”vad ska hon med mig till?”. Är du med?
Jag var inte med. Men jag hann inte säga något. Astrokvinnan hade rusat vidare i en exemplifierande anekdot om henne själv, som under en period tappat rösten och knappt kunde prata. Sparvunge-skörheten fick karlarna att dras till henne som gamar till skadeskjutna kreatur. Inte bara var hon fysiskt klen och i behov av undsättning, hon kunde ju inte heller öppna käften och faktiskt säga något. Bara stilla vila i en tyst och behaglig femininitet.
När jag berättade om astrokvinnans kärleksrecept för tjejkompisar reagerade, tvärtemot vad jag trodde, de flesta inte omedelbart med ”vad sjukt!” utan ”tyvärr, det tror jag gäller för mig med”.
Vi har alltså kämpat oss genom århundraden av frigörelse från beroendet av män till att landa i att vi åtminstone måste låtsas att vi behöver dem. ”Jag kan själv”-grejen helt överflödig, man behöver inte kunna något själv alls om man följer astrokvinnans kärleksformel. Fatta hur mycket slöseri med tid vi lagt på studier och skit? Allt som krävdes var en fejkad förkylning så hade man varit set for life, med såväl kärlek som försörjning.
Den här ”damsel in distress”-grejen har aldrig legat för mig. Egentligen inte självvalt, jag har nog mest tänkt att jag saknar något som sådana kvinnor har, någon sval elegans, synliga nyckelben eller nåt. Men, enligt kvinnan i kontakt med stjärnorna, ska det alltså räcka att visa någon slags svaghet för att få män att svämma över av ömhetsbetygelser.
Och det är ju kanon. Jag har svinmånga! Jag var väl sisådär 25 eller nåt när jag fick mina svagheter uppräknade för mig av en terapeut. Han konstaterade att jag inte kunde låsa dörren hemma när jag gick ut för att jag är rädd att tappa bort nyckeln (svaghet: ping!), hade en totalhavererad privatekonomi för att siffror ger mig migrän, fastnade i sju timmars doomscrollande i soffan med såväl växande diskberg som köttberg som följd, att jag åker taxi löjligt korta sträckor med underbetalda kurirer. Ping! Ping! Ping! Svaghetsmätaren slår i taket. Men att jag försökt dölja allt detta, inte minst i relation till potentiella lovers, har alltså varit helt fel taktik. Istället är det de egenskaperna jag ska lyfta fram!
Med denna nya vetskap ger jag mig nu hungrigt ut i dejtingdjungeln igen. Kanske ska man lista sina värsta svagheter på Tinder och se hur det faller ut? Eller inleda dejter med att berätta om hur man dagligen duckar kronofogden, tampas med missbruksproblem, vill ha barn så gärna att man håller på att gå sönder flera dagar i veckan av rädsla att inte få det, hur man legat med sina ex bästa kompisar, eller vad det nu kan vara.
Haka på vettja! Kosmos har talat och enligt det har vi allt att vinna på att blotta våra svaga sidor – slutmålet: Mannen. Vad har vi att förlora? Inget, förutom självrespekt då. Men ärligt talat, när har den någonsin lett till något kul?
