I mångmiljonstaden Mexiko City separeras kvinnor från män i tunnelbanan under rusningstid. Sedan millennieskiftet har de första tre vagnarna i varje tåg varit förbjudet område för vuxna män under morgon- och eftermiddagens mest pressade timmar. Anledningen är de många vittnesmål från kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier i tunnelbanan. Vagnarna blir så tätt packade att det är omöjligt att bibehålla någon som helst personlig sfär, snarare är kvävningsrisken påtaglig och du hamnar i en låst position mellan medresenärer utan möjlighet att hålla koll på omgivningen.
Mexiko är långt från det enda land där män och kvinnor separeras i kollektivtrafiken. Samma sak sker i flera andra länder, från Japan till Dubai. Men detta vet inte jag när jag och mitt resesällskap, bestående av tre kvinnor och två män ska hoppa på tåget i centrala Mexico City mitt i eftermiddagsrusningen förra veckan. Vi väljer att hålla ihop och ställer oss på den del av plattformen där män är tillåtna. Kvinnor kan välja att åka med männen, på egen risk. Genast utbryter en diskussion oss emellan angående det rimliga i detta. Vår mexikanska vän som reser med oss menar att det tyvärr är nödvändigt. Vi andra, fyra européer, reagerar med instinktiv skepsis. Är det verkligen nödvändigt? Är det värt diskrimineringen, det kollektiva skuldbeläggandet av män och offermentaliteten gällande kvinnorna? Hur illa kan det vara? Borde man inte jobba med attityder i stället?
Diskussionen följer samma konfliktlinje som andra åtgärder som införts, i Sverige eller andra länder, för att skydda kvinnor i offentliga rum. Oavsett om det handlar om feministiskt självförsvar, ”tjejtaxi” eller skilda tunnelbanevagnar så bygger det på samma logik. Kvinnor ska skyddas från, eller lära sig att försvara sig mot, männen. En del menar att det är nödvändigt fram till dess att situationen förändrats och det offentliga rummet inte längre utför en fara för kvinnor. Andra tycker att kvinnor inte ska behöva separeras eller gå kurser för att som fullvärdiga individer våga delta i offentligheten. Det är förövarnas – männens – beteende som måste förändras. Helst igår.
Åter till perrongen i Mexico City. När tåget bromsar in på perrongen uppstår en stämning som bara kan beskrivas som otroligt aggressiv. Män pressar på från alla kanter och plötsligt är den där. En hand mellan benen. Lika snabbt försvinner den och det är omöjligt att säga vem av alla människor som tränger sig förbi som den tillhörde. Fem minuter senare händer det igen. Lika omöjligt att vem det är denna gång.
När jag tänker på det har de flesta av mina kvinnliga vänner utsatts för liknande eller värre övergrepp, i Sverige eller utomlands. Detta vidriga maktutövande och traumatiserande av kvinnor som sexuella trakasserier är skär genom alla samhällsklasser och kulturer. Och när den värsta chocken och ilskan lagt sig är det med sorg jag inser att om jag någonsin åker tunnelbana igen i Mexico Citys eftermiddagsrusning så kommer jag att välja kvinnovagnen. Det gör mig så fruktansvärd arg och ledsen att den är så nödvändig.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
