I höjd med Hornsgatspuckeln tänker jag på Jan Lööf och hans bilder från Mariatorget i "Örnis bilar". Jan Lööf är en sagoberättare som nu kritiseras för att leverera "stereotypa bilder av andra kulturer". Bonnier Carlsen funderar på att be honom göra om illustrationerna i några av sina böcker.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Jonas Gardell försvarade i en debattartikel i Expressen förlagens bestämmanderätt över litteraturen. Han kallade Lööf en "grinig gammal barnboksförfattare" som är fri att välja ett annat förlag om galoschen inte passar. 

Slussen ligger nu platt och asfalterad, förvandlad till en byggarbetsplats där någon slags tanke om cykelbana börjat men sedan upphört. Jag cyklar förbi slottet, vidare genom Kungsan och funderar på hur kungligheter i dag hyllas bara för att de är celebriteter – hur de bärs upp av en pågående kändistrend. Till skillnad från andra kändisar är kungligheter inte ens beroende av några likes. Minsta fis rapporteras ändå och Aftonbladet garderar sig med både hovblogg och kunglig webbtv. 

Bonnierförlagen verkar inte oroa sig för den stereotypa bild av kungligheter som presenteras i de egna tidskrifterna. De oroar sig mer för stereotyperna i litteraturen – i sagorna. Och Bonnier är inte ensamma, kungahuset har getts någon slags immunitet mot samhällets normkritik.

Allas vår sagofarbror Mark Levengood verkar ha blivit ständig konferencier vid de tv-sända kungakalasen. Kanske tror Mark han är med i något slags barnprogram och att diamanterna egentligen är av glas. Vad vet jag. Men bara för att både killar och tjejer leker i "prinsessklänning" gör ju inte det vårt kungahus queer. 

Inför 70-årsfirandet av kungen gjordes flitiga försök att hitta fler anledningar att hylla kungen än just det att han är en celebritet. Jo, han reser en hel del och han kör snabba bilar. Men så skrev han ju det där brevet till vännen i Saudiarabien, det verkar ändå ha fått någon slags betydelse. Så den historien kördes till leda under hela firandet.

Mest komiskt blev det i ett reportage från P1morgon, där de lät flyktingar jämföra den svenske kungen med Syriens kung al-Assad. "Han är så gullig den svenske kungen", sa flyktingarna när de jämförde. Jag fick lära mig att på flyktingförläggningen hänger en bild av den svenske kungen, precis som diktatorerna på väggar i diktaturer. 

Nästa morgon möts jag av ett helt uppslag om kungafamiljen där stereotyperna haglar. Kungens barnbarn kallas nu åter för "sessor", precis som på 40-talet. Kanske funderar Bonnier på att ge ut en ny version av "sessornas kokbok", eftersom det är så rätt med retro. Stereotypa bilder av vår egen kultur verkar ju vara helt okej.