Nu har Myndigheten för kulturanalys kommit med ett slags facit i frågan: Kulturpolitiken, som den har förts senaste åren, med målstyrning mot ökad mångfald och att konsten ska prägla samhällets utveckling, riskerar att påverka den konstnärliga friheten negativt.
I en debattartikel i SvD skriver myndigheten att den slutsatsen baseras på flera faktorer:
• Regeringen ålägger statliga bidragsgivare att i sin verksamhet integrera så kallade horisontella perspektiv och uppmuntrar till att främja vissa aspekter.
• Flera bidragsgivare formulerar sig därför på ett sätt som kan tolkas som att vissa ämnen och perspektiv i det konstnärliga innehållet premieras. Konstnärer och kulturskapare uppger att de som konsekvens har anpassat sitt innehåll eller avstått söka medel.
• I landets regioner och kommuner saknas principen om armlängds avstånd i praktiken. Riktlinjer för offentlig utsmyckning och enskilda kulturföreningars evenemang har av vissa politiker ansetts moraliskt klandervärda, eller brista i överensstämmelse med en kommuns värdegrund.
• Den regionala kulturpolitiken förväntas bidra till att stärka regionernas attraktivitet, tillväxt och hållbara utveckling, vilket också skrivs in i uppdrag till enskilda kulturinstitutioner.
Slutsatsen från Kulturanalys blir därför att ”den principiella hållningen till konstnärlig frihet och armlängds avstånd behöver stärkas och bli tydligare. Annars är risken att konst och kultur ges rollen att främja de värderingar och utvecklingsperspektiv som gäller för dagen”.
Just detta med principiell hållning känns extra viktigt, inte minst med tanke på att Sverigedemokraterna kan få ökat inflytande efter nästa års val. På lokal nivå har de under flera års tid vevat om att ”offentlig konst ska ge en positiv upplevelse och inte provocera”. Politiska principer, som idag styr kulturskutan mot ökad inkludering och mångfald, kan alltså lätt vändas i mer restriktiv riktning vid ett maktskifte.
Men, när politikerna uppmanas backa från projektet om ökad mångfald och inkludering i kultursektorn, så faller ansvaret för det arbetet än tyngre på oss som befolkar branschen. Ett ansvar som många inflytelserika knappt velat ta i och använt argument om konstnärlig frihet för att slippa vidare ansträngning i frågan.
Representationen på och bakom scenerna eller kamerorna, tillika i maktkorridorerna, är långt ifrån tillfredställande. Vad gäller inkludering av konstnärer med funktionsnedsättningar har arbetet knappt börjat.
Normer och strukturer behöver ständigt utmanas och processas, oavsett hur de ser ut eller vilka de gynnar tillika missgynnar. Det är en demokratisk brandvägg som branschen, ack så väl, behöver men ännu inte kommit i närheten av att bygga upp.
Vi behöver, med all önskvärd tydlighet, slå vakt om den konstnärliga friheten. Samtidigt vore det extremt tröttsamt om denna frihet ånyo används som bromskloss, för att vissa ska slippa intressera sig för sådant de själva inte har erfarenhet av, eller bara inte bryr sig särskilt mycket om.
Den enda slutsats jag kan landa i är att det behövs än fler modiga ledarskap på kulturfälten, som vågar utmana dogmer och förhärskande idéer, och som inte räds att låta flera berättelser existera samtidigt, även om de motsäger varandra.
Det är inte färre konstnärer som ska skapa mer, tvärtom behöver vi fler som skapar utifrån sina världar och utforskande praktiker, utan att göra avkall på konstnärlig kvalitet eller verkshöjd.
Vi är inte där riktigt ännu, men har alla förutsättningar att klara detta, utan inblandning av politikers styrdokument.
