När vår kulturminister Parisa Liljestrand invigde Göteborgs filmfestival möttes hon av burop och hånskratt från publiken. Men innehållet i hennes tal om att kommersialism ska hyllas och mindre skattepengar ska gå till kultur var inget nytt. Det är klassisk högerpolitik.
Det som var uppseendeväckande var en allt mer sällsynt ingrediens i politiken – ärlighet.
Hon förmedlade oförblommerat regeringens kulturpolitik. Svaret blev förakt i biosalongen som spillt över i medierna. Ruben Östlund skanderar att Parisa ska ”växa upp och bli mindre pinsamt obildad.” Hynek Pallas skriver att hon är ”nonchalant, slarvig och sur.”
Bara en minister har blivit mer utskälld och utsatt än Parisa Liljestrand: Romina Pourmokhtari. Hennes kompetens, intelligens och lämplighet har ständigt attackerats, ofta i grova ordalag. Självklart ska ministrar på maktpositioner granskas och ifrågasättas, det är en del av demokratin. Men i kulturministerns och miljöministerns fall har kritiken alltför ofta kantats av misogyna och rasistiska undertoner. De har tvingats utstå nedvärderingar som deras manliga, vita kollegor aldrig hade behövt hantera.
Det är ett klassiskt trick: att använda redan marginaliserade grupper som sköldar, medan de verkliga makthavarna sitter säkert i bakgrunden.
Det är knappast en tillfällighet att just klimat och kultur har rasifierade kvinnor som ministrar. Kultur är berättelsen om vilka vi är, om vilka som får höras och synas. Klimat är berättelsen om vår framtid, om vilka liv som anses vara värda att skydda. Att dessa områden är regeringens minst prioriterade är i sig ett tydligt budskap. Och det budskapet har skrivits av andra än Liljestrand och Pourmokhtari. Att göra dem till måltavlor för ilskan är att skjuta budbäraren istället för dem som formulerat budskapet.
När Parisa Liljestrand försvarar en kulturpolitik som knappt existerar och Romina Pourmokhtari förklarar varför klimatarbetet får vänta är det lätt att låta ilskan riktas mot dem. Men de är spelpjäser i ett system där de aldrig haft möjligheten att vara huvudförfattarna. Ingen av dem har valt att kultur och klimat ska vara de mest undanskuffade politikområdena – det är Tidö-männen, de som verkligen har makten.
Det är ett mönster vi känner igen. Rasifierade kvinnor lyfts fram för att bevisa att regeringen är progressiv och inkluderande, men samtidigt placeras de på poster där de får minst utrymme att påverka. Och när politiken de representerar får kritik, är det de som får ta hela smällen. Det är ett klassiskt trick: att använda redan marginaliserade grupper som sköldar, medan de verkliga makthavarna sitter säkert i bakgrunden. Och ju fler gånger det händer, desto tydligare blir det att det inte är en olyckshändelse. Det är en strategi.
Vi såg samma sak hända med Nyamko Sabuni. Hon lyftes visserligen fram till den absoluta toppen som partiledare, men för att genomföra det ideologiskt obekväma – att driva Liberalerna mot ett samarbete med Sverigedemokraterna. När hon väl utfört grovjobbet och det politiska landskapet hade förändrats tillräckligt, skuffades hon undan och ersattes av Johan Pehrson. Hennes roll var förbrukad, och den nya spelplanen krattad för en vit man vid rodret.
Kulturvänstern fastnar ständigt i den fälla som har gillrats och riktar ilskan mot de kroppar som placerats som frontfigurer. Det är dags att ställa de verkliga makthavarna till svars, inte bara kvinnorna som får den tilldelad i precis lagom dos för att kunna offras när kritikstormen har bedarrat.
