Nu diskuteras det vad vi ska ha kultur till. Igen. Det är en återkommande diskussion. Jag har märkt att den har vissa cykler. Märkligt nog brukar den avta inför valen. Det är väl för att inget av de politiska partierna anser att de har något att tjäna på att ta upp kulturfrågorna då. Men sedan brukar diskussionen få lite fart igen efter att det har varit val. Då har kanske en ny kulturminister utsetts och då är det dags för budgetförhandlingar. Även på lokal eller regional nivå sker detta. Hos oss ska landstinget bli region och passar på att förnya sitt politiska kulturprogram inför detta.

En omhuldad princip är att politiken (de som sitter på den blygsamma men hett eftertraktade finansiering som en del av kulturlivet är beroende av) ska ha armlängds avstånd till kulturens innehåll. Politikerna ska inte lägga sig i vad kulturskaparna gör. Det där är en myt som bara är sann till en mycket liten del. I själva verket finns det en ganska tydlig styrning av vilken kultur som kan få pengar. Jag har varit med i olika sammanhang och skrivit bidragsansökningar i många år nu. Där finns en del återkommande mönster. När studieförbunden, ärevördiga föreningar och de större institutionerna har fått sitt så är det lite småpengar kvar. Ska man komma åt dem så måste man ha en organisation bakom sig, man måste formulera sitt behov som ett projekt, man måste vara nyskapande, gränsöverskridande, samarbeta med någon och man måste vända sig till barn. Bakom en del av detta tänkande tycks det ligga en annan myt – att det från ingenstans ska dyka upp jätteproffsiga, helt nya och originella initiativ. Så sker inte på något annat samhällsområde men när det gäller kulturen hoppas man fortfarande.

Missar man något av dessa ofta omtuggade mantran så är det kört. Det gäller att helst få med alla kodorden när man skriver sin ansökan. Jag kan skicka över en liten checklista om någon är intresserad.

Att vara professionell kulturskapare innebär per definition att arbeta med kontinuitet. Detta är nästan helt omöjligt om det enbart är projekt som kan få bidrag.

Villkoren ovan skulle naturligtvis kunna uttryckas i ideologiska termer men det är det ingen som vill. Då skulle myten om armlängds avstånd bli alltför genomskinlig.

Bland enskilda kulturskapare och hos deras organisationer finns andra myter. Till exempel att konstnärlig frihet är det viktigaste som finns (i själva verket är det ganska många kulturskapare som är beredda att sälja sig för en grynvälling och desto fler som kan tänka sig att göra det om de får bra betalt). Eller att konstens autonomi är avgörande (ändå är det väldigt många kulturskapare som längtar efter att bli tagna i anspråk).

Många kulturskapare blir alldeles knottriga när de hör någon politiker säga att kulturen kan användas till något. Just nu är det nya kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke som kritiseras för att hon har antytt detta. Hon svamlar, har en mängd kulturskribenter hävdat. Det är mycket möjligt. Men nämn en kulturminister som inte har svamlat. Det brukar de göra. Det är vad de gör som är det viktiga. Kommer det att bli gratis inträde på museerna? Hur blir det med pensionsvillkoren för skådespelarna? Och så vidare.

Jag tänker att de där myterna innebär ett slags ställningskrig. Det vore intressant att lägga dem åt sidan och prata om kulturen på något annat sätt. Med kunniga och intresserade politiker och tjänstemän kanske vi kunde slippa en del av ritualerna och myterna.