Krönika: Kulturen kommer alltid i andra hand

Efter ett sex månaders intensivt arbete på både skoltid och fritid så gick i mitten av förra veckan årets musikteaterproduktion på Lindeskolan av stapeln. Från onsdagens första genrep med publik fram till lördagens storslagna final spelade vi ”Ticket, tack!” inför ett fyrsiffrigt antal åskådare under totalt sju föreställningar. Responsen har varit bra från nästan alla håll.

När jag gick på Stadsskogsskolan kunde jag själv erfara hur sport och idrottsevenemang alltid prioriterades över musik, teater och övrig kultur. Det var aldrig tal om att göra något där vi kulturintresserade fick ha roligt på skoltid. Däremot kunde man utan att blinka arrangera basket, volleyboll och innebandy-turnerningar hejvilt. Okej tänkte jag, det är ju så det är. Kultur har alltid tagits med en nypa salt och har egentligen aldrig klassats som mer än en hobby bland gemene man. Inte allra minst på mindre orter som oftast har en alltmer begränsad kulturbredd. 

När jag då till sist började på estetiska programmet så insåg jag att jag hade hamnat rätt. Här prioriterades ju faktiskt VI och våra intressen. Vi fick ha det roligt i skolan och efter en lång tid från augusti fram tills i slutet av mars så arbetade vi hårt med just musikteatern. 

”Ticket, tack!” togs emot väl av allmänheten och det var just på grund av det som det gjorde ont när rektorerna på Stadsskogsskolan beslutade att eleverna i årskurs nio inte skulle få möjlighet att gå och se detta projekt som för oss inblandade betytt så mycket mer än bara den 90 minuter långa produkten som vi levererade till er. När jag dessutom bad mina lärare att försöka ta reda på varför niorna inte skulle få möjlighet att komma och kolla så fick jag till svar att de redan hade försökt. Rektorerna på Stadsskogsskolan hade helt enkelt satt sig på tvären, helt utan motivering. Kulturen hade återigen bortprioriterats och avfärdats som trams.

Musikteatern som estetiska programmet på Lindeskolan årligen producerar är något unikt och definitivt inte någon självklarhet på många estetiska program runt om i landet. Därför bör vi förvalta och uppskatta det mer. För jag minns själv vilken stor betydelse 2014 års produktion ”Make Me Famous” hade för mig och mitt kommande val inför gymnasiet. Gemenskapen, glädjen och skickligheten alla skådespelare och musiker hade på scen gjorde att valet för min del var helt självklart. Jag är rädd att kulturintresserade ungdomar som likt mig alltid känt sig bortprioriterade och malplacerade ska missa chansen att hitta hem. Till ett program som för så många betytt så mycket.