För några månader sedan ledde jag ett panelsamtal om kulturbevakningens uppgivenhet. Utgångspunkten var att kulturjournalistiken har förlorat sin swag; hur den inte längre, eller i alla fall för stunden, är agendasättande utan i stället kommenterar det som redan alla potentiella läsare och lyssnare redan känner till.

Och att man i stället för att använda sin expertis till att lyfta fram den nya, underskattade och mest progressiva konsten lägger all kraft på att problematisera etablerade populärkulturella fenomen som uteslutande är inhemska, eller, möjligen, amerikanska. Från Benjamin Ingrosso till Superbowl via ”Gift vid första ögonkastet”.  

Min kollega Po Tidholm och jag, som tillsammans höll i detta samtal på Kulturhuset i Stockholm, var rörande överens om att detta är en sorglig utveckling – eller i alla fall en impotent fas som kulturen genomgår – och ville diskutera hur vi hamnade här.  

En betydligt yngre inbjuden skribent ryckte gäspande på axlarna åt vårt engagemang för agendasättande journalistik. ”Men vadå? Hur svårt ska det vara? Brett är brett och smalt är smalt.”  

Det kanske inte var i det ögonblicket som polletten trillade ner, det hade den nog egentligen redan gjort. Men just där och då framgick det med all oönskad tydlighet att ordet bredd inte längre har samma innebörd. I alla fall inte i det här sammanhanget.

Bredd är nu alltså tydligen synonymt med ”populär”, något majoriteten redan är bekant med. Endast det dokumenterat etablerade, till och med folkliga, är brett.  

Jag lever envist kvar i villfarelsen att det breda är djupt väsensskilt från den minsta gemensamma nämnarens hegemoni och är ett uttryck för en eklektisk öppenhet. Jag förstår inte riktigt ens hur brett och smalt skulle kunna utgöra varandras motpoler.  

I min värld har bredd ytterst lite, om ens något, med på förhand etablerad kännedom att göra. Bredd innebär att allt och alla bereds plats – medels noggrann kurering och, ja, inkvotering om så krävs. Bredd är den rådande monokulturens diametrala motsats; det så kallade smala alltid breddens viktigaste beståndsdel.  

Just nu – det är förstås, som det mesta, blott en övergående fas vi måste vada igenom – är detta en övertygelse som betraktas som omodern av den motsägelsefulla anledningen att den är så fundamentalt modern. Eftersom modernitet är omodernt. Go figure.  

Resultatet påminner om de femton senaste årens diskussioner om subkulturernas död. Vad hände med dem?  

Det hela är ganska enkelt: det är nu de läskunniga, cineasterna och musikälskarna som har ersatt de försvunna subkulturerna. Oavsett ens ålder är dessa marginaliserade intressesfärer 2020-talets svar på smått subversiva subkulturer. Det tar emot att erkänna det.  

De – eller vi, kanske jag borde säga – som inte accepterar samtidens rådande konsensus och därför dras till varandra i underjordiskt samförstånd. I allt mindre rum drömmer vi om genreupplöst kultur, internationell utblick och när en gemensamt naiv tro på konst som en räddare i nöden.

För övrigt... vill jag ganska förbehållslöst rekommendera den djupt underhållande och lärorika dokumentärfilmen ”Yachtrock” på streamingtjänsten Max.