Rebecka Bohlin: Kubas krav på frihet

Det är 1997. Jag har rest till Kuba, på turistvisum. Men som den journalist jag är pratar jag naturligtvis om både livet och politiken med människor jag möter. Flera av tjejerna jag lär känna gör vad som på spanska kallas ginetera (ryttare), de rider på turister, försörjer sig genom korta relationer. Ett gränsland till prostitution. Alla jag möter, på caféer, gator, arbetsplatser och på skolor berättar gärna om livet och vardagens svårigheter till följd av en ekonomi i spillror.

Jag möter konstnärer som talar om självcensuren. Alla vet var gränserna går. Här finns inte yttrandefrihet.

Men så fort jag frågar om det de beskriver leder till en kritik mot regimen ser sig människor över axeln, har någon hört frispråkigheten? Och tillägger blixtsnabbt: ”Vi är tacksamma för revolutionen”.

Jag besöker faktiskt också en zona franca, en så kallad frihandelszon som var helt ny på Kuba då. Ni vet, frihandelszonerna där utländska företag kan etablera sig skattebefriade. I det här fallet i ett land som saknar en fri fackföreningsrörelse.

Paradoxen Kuba. Som ställer sig utanför kapitalismen – men som ändå är så påverkat av kapitalismen.

Mycket har hänt sedan dess.

I veckans tidning skriver vi om Kuba.

De senaste månaderna har där skett en rad spektakulära protester som inkluderat hungerstrejker, gatuprotester och polisingripanden. Som få svenska medier rapporterat om.

Går Kuba mot en ny framtid? Under den senaste partikongressen i april gjordes uttalanden som pekar i den riktningen. Men hur de kommer att tolkas återstår naturligtvis att se.

Lars Palmgren, den mångårige korrespondenten som skrivit reportaget i veckans tidning, finner åtminstone optimister som inte gett upp hoppet att det kubanska kommunistpartiet ska öppna för en diskussion om demokrati, socialism, klimat och miljö. Då skulle inte bara vänstern, utan hela Latinamerika, drabbas av en energikick, skriver han.

Till reportaget finns nytagna bilder. Vi bad fotografen Christian Erland anteckna namnen på de han fotograferade, och gärna lägga till någon kommentar om hur de ser på framtiden för Kuba. Men ingen ville ställa upp med namn och ett uttalande i media.

Vad vill de som protesterar idag? Ingångarna varierar, för socialism och emot. Den enda gemensamma politiska uppfattningen vår reporter finner är – mer frihet.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.