När vi en annan gång skickade ut pressmeddelandet om att vi klimataktivister går från ord till handling – nu krossar vi massbilismen med släggan i hand, följt av tid och plats – blev medieresponsen ovanligt stor. Vi hade köpt en gammal blå skrot-volvo som vi faktiskt slog sönder mitt i centrala Stockholm, en symbolhandling för att blåsa ytterligare liv i klimatdebatten och frågan om massbilismen.

En annan gång blockerade vi en motortrafikled i Stockholm, en farlig aktion en mörk novemberdag, samordnad med andra städer i hela Europa under namnet Internationella klimataktionsdagen. Ja, visst var det farligt och visst riskerade vi böter. Men vi fortsatte.

Jag minns att SVT-nyheterna den kvällen hade aktionen som toppnyhet – följt av ett riktigt bra reportage om vägar, bilism och klimat.

Vi fick faktiskt upp klimatfrågan på dagordningen.

Vi blev allt fler och vi blev allt mer välorganiserade.

Men då, för 30 år sedan, fick vi ändå inte debatten om klimatet att tränga in i märgen på varenda kotte, så som jag föreställer mig att Greta-generationen faktiskt får. Den stora skillnaden var att verkligheten inte var lika påtaglig då. Vi pratade om vad som var på väg att hända. Dagens unga pratar om det vi ser hända.

Ingen kan längre värja sig.

I veckans tidning skriver frilansjournalisten och aktivisten Mathias Wåg om vägmotståndets historia. Jag ser texten som ETC nyhetsmagasins present till den unga generationen. Ni följer i spåren av kämpande aktivister. Och vi har er rygg.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.