Jag firade in det nya året med bubbel, dans och ett löfte om att sluta se ner på min kropp. Tidigare under nyårskvällen hade jag förkastat klassikerna: börja träna, sluta äta godis och liknande daterade nyårslöften. Att acceptera sin kropp för hur den ser ut utan att snegla på skeva ideal känns som en mer korrekt feministisk handling än att försöka förändra den.
Någon dag senare blev den gamla devisen ”ut med det gamla” lite väl bokstavlig för min smak när 2015 hälsade mig välkommen med vinterkräksjukan. Och aldrig är en väl så medveten om sin kropp som när den inte fungerar. Medan jag låg och längtade efter att känna hunger igen så hann jag fundera över mitt givna nyårslöfte.
Sedan jag var i 20-årsåldern har jag inte tagit en enda tugga av något som är erkänt onyttigt utan att vara väldigt medveten om att det är just onyttigt. Förr rörde det sig enbart om snabbmat och godis men i takt med hälsohysterin har listan vuxit. Min hjärna har snappat upp varenda liten diet som har varit i ropet det senaste decenniet, vilket inte lämnar mycket mer än grönsaker kvar på okejlistan. Även om jag försöker undvika att aktivt leta upp informationen själv (jag misslyckas ganska ofta) så kommer den till mig på olika sätt ändå. Inte bara genom löpsedlar och reklam, dieter verkar vara ett av de vanligaste samtalen i lunchrummen på arbetsplatser runt om. I alla fall inom min yrkesgrupp som mestadels består av kvinnor. På ett tidigare arbete valde jag till och med att äta lunch på udda tider för att slippa ta del av den bantningshets som rådde. Att höra om hur många minuter på en crosstrainer som krävs för att förbränna en portion pasta eller någons ångest över att ha gått upp ett halvt kilo över helgen är ungefär lika aptitretande som ovan nämnda sjukdom.
Att acceptera min kropp och inte jämföra den med den idealbild jag dagligen möts av i tidningar, tv och reklam är svårt, för att inte säga omöjligt. Med det föds ytterligare krav. Kravet om att tycka att jag duger. Kravet att som upplyst feminist stå över skönhetsfixering och kroppshysteri eftersom jag vet hur det hänger ihop.
Därför håller jag skamset tyst. Ihop med andra låtsas jag oftast att jag inte bryr mig. Jag äter det jag är sugen på och förkastar högljutt bantning. För inom feminismen duger alla kroppar. Alla är vackra, på sitt sätt. Jag vill verkligen känna att det är så. På riktigt. Men det finns egentligen ingenting som pekar på att det stämmer. För inombords känns det som att jag ska explodera bara jag hör första stavelsen i kalorier. Varje diskussion som förs om vad som är rätt eller fel att äta är en påminnelse om att även jag tänker samma tankar. Fast jag inte vill.
Kanske hade det varit mer passande med ett löfte om att vara ärlig mot mig själv i stället. För även om jag slängde ut vågen häromdagen så kan jag inte låta bli att glädjas lite över att vinterkräksjukan gjorde att det kommer att ta lång tid innan jag är sugen på pizza och choklad igen.
