När jag hörde mig själv ge ett tips till en kompis som pratade om olusten över att stå i ett provrum med bikini, att prova en bikinidel i taget, för att på så sätt slippa se sin kropp i helfigur, ville jag slå mig själv på käften. Jag sade det så självklart, ett gott råd systrar emellan. Hör ni hur sjukt det låter? Men det är så jag har provat bikinis de senaste 15 åren. Jag har inte velat konfronteras med min egen kropp, har inte velat se mig själv med andras ögon. 

För min kropp har inte tillhört enbart mig sedan jag fick bröst. I 23 år har alltså olika delar av min kropp kommenterats, granskats och blivit tafsade på. Det går liksom inte att vara helt obrydd kring detta, tro mig, jag har försökt. Det finns alltid i bakhuvudet att vissa plagg kommer att generera mer uppmärksamhet än andra. Jag vägrar dock att inrätta mig efter mitt bakhuvud och tar för det mesta på mig precis vad jag vill. Även om det är lättare att hantera vintertid. Strumpbyxorna är heltäckande och den avslöjande känslan en kan få i sommarkläder är inte lika närvarande. Saken är att jag alltid är medveten om min kropp. Alltid. 

Tro fan att det inte är helt okomplicerat att så fort temperaturen stiger, slänga på sig en bikini och glatt hoppa runt på klipporna. Idén om att tjejer helst ligger och pressar på stranden kanske inte är helt sann, det kanske bara helt enkelt är bekvämast så. 

Ser du dig om på en badplats så är garanterat majoriteten av de tonåringar och vuxna som spelar strandtennis och fotboll killar. Jag säger inte att alla män är fria från oro kring sin kropps utseende, men de har inte samma erfarenhet av att vara allmänt gods. Det är inte lika problematiskt för dem att använda sin kropp till det den är till för, att röra på sig. Jag kan inte åka och bada utan att min kropp blir betraktad och granskad. Av alla. Män fluktar. Kvinnor jämför. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att exponeringen av helt vanliga kroppar i medier är näst intill obefintlig. Det i sin tur gör att ingen tjej jag känner, inklusive jag själv, ser på sig själv på ett normalt sätt. 

Det tränas, mäts, hålls igen med mat och hatas så förbannat mycket. På sommaren eskalerar det, kanske för att viljan att vara disciplinerad inte är riktigt lika stark när solen skiner och uteserveringarna lockar. Det är så sorgligt att alla vackra människor jag känner spenderar så mycket tid med att vara missnöjda. En vän till mig berättade sist vi sågs att hon hade hoppat upp och ner framför en spegel iförd bikini för att se underhudsfettet röra på sig, enbart för att spä på sitt missnöje ytterligare. En kan skratta åt sådana galenskaper, men skrattet fastnar i halsen. För en stor del av befolkningen är ofria. Fasta i föreställningar om hur de bör se ut och vad som är fint och fult. Lösningen är inte att strunta i att åka till stranden, skippa att ha på sig de där korta shortsen trots en och annan cellulit eller den ärmlösa klänningen utan vältränade triceps. Hur vore det om vi faktiskt höjer blicken och tittar varandra i ögonen?