Jag får sällan särskilt mycket skäll för mina krönikor. Det har egentligen bara hänt en gång, för flera år sedan, då jag gick till storms mot kyrkan (och Joel Halldorf) och deklarerade att vi behövde mindre religion i samhället, inte mer. Arga mejl! Uppsagda prenumerationer! ”Sådant onödigt påhopp!” Det var lite förvånande, men jag antar att det beror på den lite naiva självbilden. Många kristna verkar se sig som underdogs. Som en godhjärtad minoritet i en värld full av hedniskt mörker. I själva verket är det förstås tvärtom. Kristna rules the world. Och det går inte särskilt bra.
I USA regerar en brokig skara kristna högerextremister som efter bara några veckor vid makten har lyckats destabilisera den demokratiska världen på ett sätt som saknar historiskt motstycke. I Ryssland regerar den kristna despoten Vladimir Putin med järnhand, i nära samarbete med en kyrka vars präster stänker heligt vatten på atombomber medan de deklarerar heligt krig. I Gaza regnar Israel bomber över barnsjukhus och skolor, ivrigt påhejade av kristna pastorer som ser etnisk rensning av palestinier som en eskatologisk nödvändighet för Jesu återkomst, och på gatorna i Europa har kristna kors och bibelcitat blivit ett återkommande inslag i de högerextrema demonstrationstågen. Att säga att det kristna förtroendekapitalet är lågt just nu är minst sagt en underdrift.
”Ja, men det där är ju inte RIKTIG kristendom!” säger min lite småkristna arbetskamrat när jag för tionde gången på samma vecka öser ovett över den desekulariserade samtiden. ”Jesus sa faktiskt att man ska älska sin nästa!”. Och det kanske han sa, men är inte det där exakt samma frikort som yttervänstern drar när 100 år av kommunistisk totalitarism ska diskuteras? ”Ja, men Sovjetunionen var ju inte RIKTIG kommunism! Lenin sa faktiskt att…” Sedan när började den ursäkten duga?
I herrens år 2025 är det knappast de religiösa som ser sina rättigheter inskränkas. Tvärtom. Pastorer och andliga rådgivare viskar i despoternas öron, och deras viskningar blir lagar och dekret. Kristendomen växer i rasande fart, och snabbast växer de protestantiska frikyrkorna. Samtidigt söker sig de kristna väljarna allt längre högerut på den politiska kartan. Till konservatism. Nationalism. Fascism. Till Bolsonaro, Orbán och Trump. Och jag hajar såklart att de flesta svenska kristna inte skulle rösta på en fascist bara för att den fascisten har en bibel i handen, men i tider som dessa är det faktiskt lite märkligt att inte fler undrar vad som egentligen pågår i de svenska församlingarna. Hur ser kontakterna med nationalistiska kyrkor i USA ut? Vilka band finns det till israeliska högerextremister? Hur går synen på hbtq-frågor ihop med de statsbidrag församlingarna får ta del av?
Eller är det bara muslimska organisationer som förväntas bli synade i de demokratiska sömmarna?
Fyra år har gått sedan jag skrev den där krönikan, men den är mer aktuell än någonsin. Och lika lite nu som då anser jag att vi behöver mer religion i Sverige. Det är dags att börja prata mer om kyrkorna. Hålla lite koll. Innan de leder oss i fördärvet.
För övrigt ... köpte jag Mikael Niemis ”Sten i siden” på årets bokrea, och kan inte annat än rekommendera den vidare.
