Klimatkrisen, pandemin, gängvåldet, upploppen i förorterna, kriget i Ukraina, inflationen.
Vem definierar vad som är en kris – och för vilka? Vem tjänar på denna tid av eskalerande och överlappande kriser? Vilka kriser uteblir i det offentliga samtalet och därmed ur det allmännas medvetande?
Jag minns hösten 2019 och våren 2020. Jag läser ur mina anteckningar om de kriser som då avlöste varandra.
Tionde november 2019. Vi står i köket på vår mötesplats. Amin har just fört huvudet över vasken. Han kräks. Kroppen drar ihop sig i konvulsioner. Han stånkar och fräser. Ursäktar sig, sköljer munnen med vatten. Hans elev avrättades på Möllan igår.
Tolfte november 2019. Vi går som på nålar. Mår dåligt hela högen. Sedan stor lättnad. Pojken som sköts i bilen igår är ingen vi känner.
Tredje december 2019. Vi går på Hermodsdals regnvåta gator, Tarkan och jag. Det är sen kväll. Vi ställer oss över den ännu klafsiga pölen av blod som staden inte bemödat skura bort. Regnskimmer över Tarkans ansikte. Jag plockar upp telefonen och läser A:s sista meddelande till mig: ”Jag vill va så mkt bättre, Nick. Jag vill va precis som du.”
Sjätte december 2019. Fatima spinner runt, piskar med håret, dansar vilt, medan tårarna forsar ner för hennes kinder. Jag sitter vid pelaren i den av svett och aktiva kroppar ångande danssalen och tittar på henne. Hon stapplar emot mig, faller i mina armar. ”Varför är du ledsen?” frågar jag. Fatima svarar: ”Min kompis mördades igår.”
Elfte mars 2020. Pandemin tvingar oss att stänga verksamheten. Barnen berövas måltider, fritidsaktiviteter, vuxna. Vi ställer om, assisterar äldre och sjuka i området. Men igår mördades R på Holma. Personalen är hemma och sörjer. Vi ställer om på nytt.
Kriser staplade ovanpå kriser. Så kan man beskriva tillståndet för många av de människor som bor i Sveriges så kallade utsatta områden.
Våldet som kostar unga människor livet är en kris. Den efterföljande och överhängande skräcken från föräldrar att deras ungar står på tur är en kris. Fattigdomen och segregationen (alltså den sociala och ekonomiska utestängningen av samhällets mest sårbara grupper) är en kris. Myndigheternas retirering från, mediernas avhumaniserande rapportering av och partipolitikens hetsande mot områdena och människorna som bor där är en kris.
Vi ser även hur dessa kriser används i populistiska syften för att vinna fördelar på de utsattas bekostnad.
Så ja, vi lever i en tid av eskalerande och överlappande kriser. Men beroende på vilka som drabbas, och hur vi värderar dessa människors liv, förstås och hanteras kriserna olika.
Enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är en kris en händelse som hotar grundläggande funktioner i samhället, så som människors hälsa och frihet. För att hantera krisen, menar MSB, krävs omedelbara åtgärder från en lång rad samhällsaktörer.
När jag tänker tillbaka på skräckmånaderna 2019 och 2020 slår det mig att det omvända skedde – och att det alltjämt sker i de utsatta områdena. Kriserna avlöser varandra, de grundläggande funktionerna är inte bara hotade utan frånvarande, våra barn och unga dör. Men istället för omedelbara och koordinerade insatser från det utomstående samhället – myndigheterna och den politiska makten – för att lösa problemen, lämnas de drabbade att själva hantera de eskalerande och överlappande kriserna.
Vad skulle hända om MSB även definierar detta som en kris? Om politiken tog ansvar för att lösa den?
För det rasar en annan kris i Sverige. Krisen i vår människosyn. Vår tids politiska kollaps.
Fotnot: En del av namnen som förekommer i texten är fingerade.
