Alla aspekter verkar vara intressanta – Andra världskrigsnördarna är ibland extremt specialiserade. Men det är ett område som står fram framför alla de andra – nazismen och den tyska krigsapparaten. Det finns säkert folk som är specialintresserade av till exempel amerikanska uniformer från denna epok men de är fler och ännu mer specialiserade när det gäller just Tyskland. Varför, kan man undra?

Ja, trots att det är 68 år sedan så är ändå Andra världskriget en så stor och central historisk händelse att den fortfarande har betydelse. Det är ur det krigets ruiner som dagens värld har klivit fram. Ändå svajar beskrivningarna och åsikterna en hel del om hur det var och gick till. Sovjetunionens roll till exempel. Där, och i nuvarande Ryssland, är arvet efter Andra världskriget ännu mycket större och mer levande. Det avspeglas bland annat i att där heter samma krig Det stora fosterländska kriget. Sovjetunionen var det land som offrade mest i människoliv och förstörd egendom. Sovjetunionens kostsamma insatser avgjorde också kriget i Europa. Andra världskrigets vändpunkt kom med Röda arméns seger över Wehrmacht i det fruktansvärda slaget om Stalingrad 1942–1943. Närmare två miljoner människor dog i detta enda slag.

Stalingrad heter i dag Volgograd och Sovjetunionens ledare under Andra världskriget, Josef Stalin, brukar beskrivas i samma tongångar som Adolf Hitler. Att orka se att Stalin inte bara var en skurk utan också någon som möjliggjorde det fria Europa efter kriget klarar vi knappt av. Stalin har blivit en svartvit pappfigur som funkar bäst i serietidningar med förenklad handling.

Men det finns också ett annat intresse. Det avtar inte. Verkar snarare öka. Och det kretsar just omkring nazismen. Hemsk men ändå fascinerande, kanske till och med lockande på vissa sätt. Jag är själv intresserad av Andra världskriget och just nazismen. Jag tycker att jag har goda, legitima skäl till det. Men jag är ju ändå en del av dem som gör att Andra världskriget går att sälja. När jag var yngre var mitt intresse grumligare. Jag gillade nazisternas parader, uniformer och olika symboler – ja själva hakkorset. Jag försökte hålla isär ordningen, den stiliga estetiken, pompan och ståten från nazismens övriga sidor. Det tog lång tid, kanske först efter att jag läst Arne Ruths fantastiska bok Samhället som teater, som jag förstod att det stiliga inte gick att hålla isär från det fruktansvärda.

I dag är det just att nazismen betonade det estetiska så mycket som intresserar mig. En del av nazismens kärna är ett slags extrem skönhetskult. En del av dagens nazister för detta vidare. När kontroversiell konst, som till exempel Andres Serranos homoerotiska fotografier, saboteras, så är det nästan alltid någon liten nazistgrupp som ligger bakom. Ett slags kulturterrorism.

Hemma i bokhyllan står en gammal upplaga av Mein Kampf samt andra böcker utgivna under 1930-1940-talen. Jag har verkligen inte enbart böcker med kritik och motgift – jag har en del av själva giftet också. Ett av de senaste tillskotten är ytterligare en biografi över den nazistiske kultur- och propagandaministern Joseph Goebbels. De som skriver om honom gör sitt bästa för att få honom att framstå som en förvriden själ – vilket han säkert var. De konstaterar också att han var ett geni inom propaganda. Men sällan har jag läst någon analys av varför hans propaganda var så bra. Trots att den aktuella boken, skriven av Peter Longerich är mycket omfattande, saknas det perspektivet. Därför kommer jag säkert att läsa även nästa biografi. Jag tror att det ibland finns något att lära sig även av ärkeskurkarna.

Den allra senaste boken på detta område som jag läst är en biografi om Joseph Goebbels fru Magda. Hon är ett mysterium. Inte för att hon var kvinna och flerbarnsmor men ändå brinnande nazist. Det är klart att kvinnor också kan vara onda. Men hur hon så lätt blev nazist. Och hur hon drog den yttersta konsekvensen av sin tro genom att inte bara ta livet av sig själv vid krigsslutet utan att hon dessutom också dödade sina sex barn.