Kan man lära sig något om journalistik av The Atlantics otroliga avslöjande om Signalchatten där USA planerade sitt krig mot Jemen?
Egentligen inte.
Visst var det en oerhört elegant publicering av chefredaktören Jeffrey Goldberg. Först lade han ut halva storyn och lät makthavarna ”ljuga fast sig”, som Jan Guillou brukar uttrycka det. Sen publicerades delen som avslöjade deras lögner.
Det var magnifikt.
Men hur man blir inbjuden till hemliga chattrum där krig planeras är knappast något man kan lära ut på journalisthögskolan.
Desto mer kan man lära sig om hur uppblåst idén om ”nationell säkerhet” blivit. Och hur lite våra politiker tar frågan på allvar när det verkligen gäller.
Vita husets pressekreterare Karoline Leavitt, som fått det mindre smickrande öknamnet ”Propaganda Barbie”, eftersom hennes presskonferenser verkar utspela sig i en parallell verklighet, har de senaste dagarna växlat mellan att förneka fakta och att försöka förnedra den amerikanska journalistkåren.
Hon verkar ärligt tro att arrogans kan trumfa sanningen. Att den försvinner om man bara slänger ur sig tillräckligt många invektiv.
The Atlantics avslöjande har gett en chockerande inblick i den nonchalanta mentalitet som råder i världens tyngst beväpnade säkerhetsetablissemang.
När den utomrättsliga bombningen av Jemen var sjösatt hälsade USA:s nationella säkerhetsrådgivare Mike Waltz sina chattkamrater med några emojis: Knuten näve. Eld. Amerikansk flagga.
MAGA-peppen över att civila strax skulle dö var på topp. Samtidigt hade ingen ens brytt sig om att kolla vem som var inne i chatten.
Det var uppenbart att säkerhetspolitikens allra högsta nivå är en fullkomlig clownfabrik där några uppkomlingar med gränslöst självförtroende tycker att de kan bete sig hursomhelst.
Vi medborgare har på något märkligt sätt fått det största ansvaret för att hotbilden mot Sverige inte förvärras
Samma arrogans har vi fått smaka på här hemma av den numera före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm. Han har glömt sin mobil på Ungerns ambassad, sitt anteckningsblock på Sveriges radio och sina sekretessbelagda dokument på en kursgård utan att vare sig han eller statsministern tycker det var särskilt märkvärdigt.
Och det handlar inte om enstaka förseelser. Nonchalansen är ett mönster.
I onsdags avslöjade tidningen Wired att Mike Waltz lämnat sitt kontaktnät på appen Venmo (en motsvarighet till Swish) helt öppet. Hans privata nätverk med politiker, officerare och lobbyister var bara att skörda för utländska säkerhetstjänster.
Tyvärr kan vi vanliga dödliga inte ta lika lätt på säkerhetsfrågorna.
Långt innan kriget i Ukraina har överstelöjtnanter och ministrar börjat predika till oss på bästa sändningstid: Var vaksamma! Sprid inte desinformation! Vi är inte i krig, men inte heller i fred! Vi har fått en myndighet för psykologiskt försvar som ska hindra oss att sprida farliga memes och jagar efter påverkanskampanjer i varje buskage. Vi medborgare har på något märkligt sätt fått det största ansvaret för att hotbilden mot Sverige inte förvärras.
Samtidigt inskränks vår yttrandefrihet.
Utländska medborgare kan plötsligt utvisas för sina åsikter, terrorismbegreppet har utvidgats och offentlighetsprincipen begränsas för att skydda Nato. Vi har fått en lag om utlandsspioneri som förbjuder media att publicera nyheter som kan påverka relationen till andra länder (den fungerar, tyvärr) och regeringen har öppnat för att inskränka demonstrationsfriheten. En frihet som borde vara helig på riktigt.
Men vi har bockat och bugat. Tackat och tagit emot.
Krig vill vi ju ingen ha. Vem skulle kunna ha det på sitt samvete? Säkerheten först!
Det är bäst att låta bli att protestera mot Erdogan.
Samtidigt fumlar Henrik Landerholm och Mike Waltz med mobilerna och skickar roliga emojis för att bestämma vem som ska terrorstämplas eller bombas härnäst.
Explosion. Glad gubbe. Flagga.
Var la jag luren någonstans nu då?
