Det är ganska ofta jag vaknar med en gruvlig ångest. Sån där obegripligt klibbig svartsvettig. Någon enstaka gång kan jag härleda den till en mardröm jag just har vaknat upp från, men oftare finns den där utan synbar anledning. Den tonar dock snabbt bort när jag kliver upp och ruskar in mig i verkligheten. Och kommer ihåg vem jag är i dag. Hur bra livet faktiskt är i dag.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Ångesten är förmodligen ett eko från den tiden i mitt liv då det faktiskt inte fanns något annat att fylla dagen med än att försöka överleva. När världen utanför min lägenhet var så obarmhärtigt skrämmande så jag fick samla mod för att gå ut i trapphuset för att titta i brevlådan. Jag gled obönhörligt in i det svarta för det fanns inget syfte med att existera. Världen glodde på mig med röda ögon och fnös föraktfullt.
Utvägen jag började fundera på var att ta mitt liv. Den blev som en vän. Den sista åtgärden som alltid fanns vid min sida.
Faktorerna som fick mig till den platsen just då, var många. Jag hade levt som aktiv alkohol- och narkotikamissbrukare sedan jag var runt 15 år, men jag hade lyckats kliva ur det några år tidigare och jag var nykter. Men jag var passiv och arbetade mig egentligen inte upp ur gamla mönster. Min besatthet fanns kvar. Kommer alltid att finnas kvar. Men jag hade inte hittat verktygen för att rikta den mot konstruktivitet. Det har jag i dag.
Det är inte hela sanningen så klart. Det kommer så mycket med i sidovagnen när man är sjuk i något sådant som alkoholism. Framför allt skulden och skammen. Den kan fimpa de flesta ambitioner. I kombination med arbetslöshet och en totalhavererad ekonomi. Skulder som jag då var helt övertygad om att jag skulle få leva med resten av mitt liv. Det visade sig att jag hade fel. Havererade relationer som jag trodde var irreparabla. Det visade sig att jag hade fel om det också. Kärlekslöshet. Det visade sig att jag hade fel även om det. Det visade sig att på några få år så skulle jag lyckas vända allt till något jag inte kunde drömma om. Ett riktigt bra liv. Riktigt jävla bra.
Självmorden i Sverige har stadigt sjunkit sen 1980 enligt Karolinska institutet, från 2 237 om året till 1 554 personer 2015. Men det är än dock en av våra främsta dödsorsaker.
60 000 barn och unga är utsatta för mobbning. Enligt Friends-rapporten 2016 känner sig ungefär 40 procent av barnen i de lägsta årskurserna otrygga någonstans på skolområdet. 19 procent av barnen i årskurserna 3–6 kränks på grund av sin etnicitet. Det här är oacceptabelt. Detta leder till att runt 45 barn om året tar sina liv. De dör alltså. 10 000 människor blir varje år även långtidssjukskrivna på grund av kränkande behandling på jobbet. Det låter dyrt. Både ekonomiskt, socialt och känslomässigt. För staten. Och för alla.
Nu är hela Sverige fokuserat på att vi är under attack från IS och åtgärderna kommer förmodligen slå fel. KD och MP (!) föreslår att asylsökande ska beläggas med fotboja. De är redan kriminella potentiella terrorister i vissas ögon. Människor som många gånger flytt från islamistisk och fascistisk terror ska misstänkliggöras. Och polariseringen fortskrider helt enligt IS manifest.
Jag önskar att den politiska ledningen kan visa samma vettiga handlingskraft som de (kors i taket) gjorde omedelbart efter attentatet. Precis som blåljuspersonalen gjorde. I ännu större utsträckning. Inte flacka med blicken nu. Det är viktigare än någonsin. Och även se andra reella problem. Fler tankar än en i huvudet nu tack!
