Tillsammans med några vänner reser jag med bil från norr till söder. Det vill säga från mitten av Sverige hem till Bergslagen. På vår tiotimmarstur hinner vi bara se en liten del av vårt avlånga land. Väldiga myrar och kuperade landskap. Precis som här fast ändå helt olikt. Kommuner och orter som kanske kämpar för sin överlevnad med de medel som står till buds. Vi fascineras över alla dessa platser som faktiskt lever, stannar längs vägen, äter pommes frites på ett gatukök vid järnvägen på en liten ort där människor väntar på tåget och rastar sina hundar, äter glass på torget i en annan ort där folk letar efter pokémons, ropar till varandra tvärs över torget eller beklagar sig över hur besvärlig tillvaron blev efter åtta års borgerligt styre efter ett dystert besked från bankomaten. Precis som här fast de är andra människor, en annan utsikt och andra ortsnamn på landsvägsbussarna. Vi talar om hur mycket det finns att upptäcka, bara i Sverige, även om vi också drömmer om att vandra på Island eller att åka till Nya Zeeland och besöka Mongoliet på vägen dit. Vi färdas söderut, som det fallande mörkret och efter skymningen lyssnar vi på radion.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Sommarprataren pratar, som sommarpratare oftast gör, om sin karriär och sitt självförverkligande men med en suggestiv underton av prestationens och egensinnets ständiga oro. Sommarprogrammen skulle kunna få oss att tro att vem som helst kan bli vad som helst. Att det inte spelar någon roll var vi bor eller är födda, vilka våra föräldrar är, vilka ekonomiska och sociala förutsättningar vi har, vilka trauman vi överlevt, vad vi lär oss eller inte lär oss. Och kanske är det en verklighet värd att eftersträva, allas självförverkligande, men så länge vi låtsas att drömmen redan slagit in kommer den inte att göra det. När jag så sedan sitter själv i bilen, de sista milen och hör ett radioprogram som "skildrar ett Sverige som annars aldrig kommer till tals" känner jag mig både lite hoppfull och tveksam. Hoppas lite på att få höra andra berättelser, från andra perspektiv men tvekar eftersom det inte verkade riktigt seriöst. Att vi ska få höra röster från den hittills okända del av Sverige som ligger utanför Stockholms innerstad är kanske att hoppas på för mycket. Det visar sig vara på skämt och även om anslaget visar på en viss medvetenhet om en geografisk snedfördelning, vad gäller platsen varifrån radiorösterna talar, så verkar idén vara att hitta på korkade karaktärer som bor på påhittade platser någonstans utanför Stockholm och den idén känns ganska ofräsch. Det hela blir lite diffust, vem driver de egentligen med och varför?
Satiren, som heter Utkantssverige, hade kunnat vara intressant om den hade drivit mer med själva bilden av Sverige utanför Stockholm men om det är syftet framgår det inte alls.
I stället blir det en ganska sliten och söndertuggad bild, om än i satirform denna gång, av "dumma lantisar". Nog finns det ett utkants-Sverige med en allt tydligare kant, tänker jag när jag slutligen parkerar bilen vid mitt hus efter tio timmar genom orter vars namn sällan nämns i media. Och jag undrar varför det inte görs en riktig radioserie om utkanten. Varför satsar inte Sveriges radio på att låta lite andra röster komma till tals, lite mer och lite oftare, i stället för att hålla liv i sunkiga stereotyper?
