Jag talar givetvis om körsångare. Vi som i vanliga fall förknippas med finstämda tongångar och tindrande ögon, men som i år befinner oss i samma långa november som alla er andra. För i år blir det inga flashmobs med julsånger på Stockholms Central, inga adventskonserter och troligtvis inga midnattsmässor eller julottor förstärkta av landets alla körer.

Det har varit ett konstigt år för oss amatörsångare. I mars stod vi där i en fullsatt kyrka, 80 sångare kompade av närmare 50 musiker. Vi stod tätt och sjöng Verdi i forte fortissimo (alltså så starkt som möjligt). Nu känns det helt vansinnigt att vi genomförde den där konserten. Men det är lätt att glömma de förutsättningar som rådde. Då var corona något som sportlovsfirare hade tagit med sig hem och som väntades smitta mest deras familjer. Två dagar efter konserten konstaterades dock flera tecken på samhällsspridning och de flesta körer, inklusive vår, tog uppehåll.

Vi var nog många som hoppades på en kort paus och sedan nya tag inför sommarkonserter och hösten. Så blev det inte. Påsken kom och gick. Den planerade konserten i juni ströks. Det kom dessutom flera rapporter om körer där majoriteten insjuknat och så småningom undersökningar som visar att det är betydligt farligare för smittspridningen att sjunga eller skrika än att prata i vanlig samtalston.

För er som inte sjunger kan det nu vara läge att förklara vad denna till synes oviktiga hobby betyder. Vi är omkring 600 000 körsångare i Sverige – lika många som fotbollsspelarna – som ger av vår tid, vår energi och i vissa fall våra pengar för att få stå vecka ut och vecka in och harva med noterna eller gehöret. Men något väger upp allt slit. Kanske är det så enkelt som känslan av att skapa något vackert tillsammans och veta att det även för publiken bringar glädje och skönhet?

Sommaren kom och siffrorna över insjuknade fortsatte sjunka. Det fanns hopp om en höst utan en andra våg. Vi diskuterade hur vi skulle göra med advent, som konstigt nog är kyrkoårets nyårsafton och en dag då de flesta kyrkor är fullsatta, och med de nästan lika välbesökta lucia, julhelgen och trettondagsafton. För jag tror att många verkligen har längtat efter de där hållpunkterna som våra högtider ger. När mörkret sänker sig både bildligt och bokstavligt behöver vi ha saker att se fram emot – och en känsla av att tiden går, att det kommer en vändning. Advent brukar vara en musikalisk manifestation av att vi är igenom svartaste november, att julen närmar sig.

En tanke som lyftes fram var att inte lära oss några nya verk alls, utan att låta de bekanta tonerna och texterna sprida en tröst och nåd bland både sångare och publik. Har vi någonsin behövt det mer än i år, en känsla av att vissa saker förblir även när allt annat gungar?

Men nu blir det en advent utan allsången i ”Hosianna, Davids son”, utan att tåga in i kyrkan till ”Bereden väg för herran”, utan att sjunga Otto Olssons ”Advent” från farfar kantorns not med orgelintrot inringat.

Nödvändigt, men ack så svårt för hjärtat att vänja sig vid.