I Ebba Grön-dokumentären ”Ebba: The movie” finns en fantastisk scen då bandet spelar sin låt ”Häng Gud” på en orgel i Uppsala domkyrka. 40 år senare imponeras jag fortfarande av hur stöddigt det är. Själva låttexten är visserligen inte mycket att hänga i julgranen – men kontexten! Att sjunga om att mörda Gud, i en kyrka! Det är ju blasfemi, fortfarande straffbart i över 50 länder! Dock inte i Sverige, varken då eller nu. Riksdagen hade ett drygt decennium tidigare avskaffat landets sista hädelselagar, som straffade de som ”offentligen skymfar sådant som av svenska kyrkan eller annat här i riket verksamt trossamfund hålles heligt”, och rent juridiskt var det alltså lagligt för bandet att bete sig såhär. Det var dessutom ganska få som brydde sig. Ebba Grön var visserligen ett av landets största rockband, men filmklippet från domkyrkan passerade nästan obemärkt när filmen visades 1982. Ett annat Sverige, får man nog ändå säga. Folkparksturnéer och blasfemi.
Jag letar reda på klippet på Youtube efter att nyheterna rapporterar att opinionen har svängt och att en majoritet av svenskarna numera anser att man borde förbjuda koranbränningar. Det är inte särskilt förvånande. 99,99 procent av alla människor har aldrig tänkt tanken på att bränna en bok offentligt, och visst känns det obehagligt att det plötsligt regnar fatwor över Töreboda och Nordmaling bara för att några extremister bestämt sig för att kapa yttrandefriheten för sina egna syften. Förbjud skiten, så vi får lugn och ro! Jag fattar.
Men visst känns det som att frågan är lite för enkelt ställd? Som att vi inte riktigt läst det finstilta? För om det nu mot förmodan faktiskt skulle gå att införa ett förbud mot att bränna religiösa texter – skulle det fortfarande vara tillåtet att skända dem på andra sätt? Att stampa på dem? Riva sönder dem? Klottra kukar på dem? Förmodligen inte. Vilket betyder att det egentligen är något annat än ett enkelt koranbränningsförbud som ligger på bordet. 30 av 31 svenska moskéer uppger till exempel att de, utöver koranbränningar, också vill förbjuda handlingar som ”skändar, provocerar och förolämpar islams symboler och heliga värderingar”. Vad Sveriges olika kristna församlingar tänker i frågan finns det inga studier på, men jag tvekar inte en sekund på att många av dem bidar sin tid i väntan på att ta fighten mot prideflaggor, dagen-efter-piller, black metal och evolutionsteorin i händelse av att kristna värderingar börjar spela roll i lagstiftningen.
Lyckligtvis är det inte religiösa fanatiker som stiftar lagarna i Sverige, och jag är ganska säker på att blasfemi även fortsättningsvis kommer att vara tillåtet. Om inte annat för att det är praktiskt omöjligt att kriminalisera det i all hast. Men någonting har ändå förändrats i grunden. Yttrandefriheten känns inte längre lika självklar. Och bara det är en vinst för de politiska och religiösa fundamentalister som vill så hat och splittring mellan människor.
För övrigt har jag aldrig i mitt liv lyssnat på ett sommarprat, och jag kommer inte att hinna lyssna på något den här sommaren heller. Men det ryktas att Robert Hurulas var fint.
