Annelie Salminen: Kopplingen mellan hjärna och tunga blev aldrig klar

Eller i bastun, genom sprakande eld och fräsande löylyä, och ångan som immade igen ögonen. Om jag ville lyssna. Annars kunde jag lätt koppla bort språket och låta ljuden bli till en melodi, en slags musik som flög ovanför mina egna svenska barntankar.

Jag fick just det, melodin. Vissa begrepp. Men inte flytet i att själv kunna formulera mig, prata, skriva. Det räckte inte riktigt att bara höra det i bakgrunden, då och då. Nyhetsspråket blir alltför svårt. Avancerade resonemang fungerar inte.

I skolan gick jag i hemspråk, en lektion i veckan med en tant som gav svartvita stenciler. Det tråkigaste som fanns. Skriva trista meningar utan mening. Det fanns ingen poäng, och jag slutade. Det försvann, mer och mer. För hemma hördes inte finskan varje dag.

I gymnasiet kom en ny chans, en kurs nybörjarfinska med det jag redan kunde, ett enkelt sätt att få lätta betyg. Ingen utmaning, det funkade att plocka fram det lilla som fastnat från mummu. Väl godkänd. Helt perfekt.

Som vuxen har mitt namn lurat andra att börja prata finska med mig, innan vi ens har hälsat ordentligt på varandra. Jag kan förstå vad de vill säga, men kan inte svara dem. Den glasklara kopplingen mellan hjärna och tunga blev aldrig klar. Finskan är barndom, och därför går det inte att använda det i vuxenlivet. Kulturen, maten, bastun och naturen däremot, är fortfarande levande någonstans.

De har fått en chans att utvecklas och ta plats. De har kunnat växa med mig. Min åttaåring däremot vill lära sig allt om finska, och har hungrigt nappat på Västerås stads erbjudande till alla barn som har en finsk släkting, om att få gå i finsk hemspråksundervisning trots att språket inte pratas hemma. En fantastisk möjlighet för hela familjen att kunna förvalta arvet.

Men det finns ändå några meningar som etsats in och sitter där, stenhårt. Hur bokstäverna uttalas. Var melodin ligger i munnen. U uttalas som svenskans o. En vokal är kort, två är långt, och bildar därmed olika ord och betydelser. Ungefär som det blir med svenska konsonanter efter vokalen: Glas - glass, lila - lilla.

Så - jag bjuder på ett partytrick som imponerar, en tungvrickande dikt. Funkar alltid. Läs den högt och mottag publikens beundran:

Tuli tuli,

tuli tuuli,

tuuli tuuli,

tuli sammui.

Och översättningen? Den speglar faktiskt min historia, om ett språk som väcktes, började växa, men stannade av och ebbade ut:

Det kom en eld,

det kom en vind,

vinden blåste,

elden slocknade.