Krönika: Konsten att vara korkad

Jag som skriver det här jobbar med att prata om konst. Jag vet en del om konsthistoria och teorier om konst och hur vi uppfattar, använder, skapar och omskapar den. Mitt jobb handlar i stor mån om kunskap, förståelse, perspektiv och teorier. Jag älskar och frodas bland böcker, idéer, förklaringar och kontexter. Men jag trivs ändå allra bäst när jag inte begriper alls. 

Tittade in på ett galleri nyligen för att se bilder av en konstnär som gjort sig ett namn med magiskt detaljrika, sagolika illustrationer utförda med knivskarpa tuschlinjer på helt vanliga post-it-lappar. Jag älskar dem och var i full färd med att ordrikt förklara just detta för den tålmodige galleristen när mitt öga fångades av ett dämpat blänkande längre in i galleriet. Det var också en teckning, men i en helt annan skala. Ett jättelikt papper formligen täckt med blyerts i alla möjliga fasoner. Jag tror motivet var nåt så banalt som björkar i ett landskap, men jag såg bara förgrunden. Ett gråblankt hav av blyerts, nästan overkligt kompakt och olikt varje erfarenhet jag nånsin haft av vatten. Jag kan inte förklara vad som var så tilldragande med bilden. Kunde inte sätta ord på vad jag såg, så konstvetare jag är. Jag fattade faktiskt ingenting. Och där nånstans förstod jag precis. Bilden gav mig nånting bortom trötta klichéer och trygga referenser, och i all sin oklara självklarhet bländade det där simpelt gråblanka havet av blyerts mig alldeles. 

Den brinnande ångbåten? Den är faktiskt också ett av de konstverk som jag älskar utan att riktigt förstå varför. Och den brinner just nu och för evigt i oljemålat, kitschigt majestät på Göteborgs konstmuseum. Utställningen ”Skräckromantikens landskap” visar flera av ärkeromantikern Marcus Larssons ångbåtsmålningar. De är svensk konsthistorias katastroffilmer. Högljudda, vulgära och helt underbara. Att de hänger jämte skivomslag till Entombed, Dissection och Dio och en gigantisk projektion av fantasyspelet Skyrim känns helrätt. 

Jag avskyr krystade liknelser om storögda inre barn som ska bejakas hit och dit, men i det här fallet är jag nästan beredd att dra till med en. För det finns något alldeles speciellt vi människor är förmögna till. Vi kan förundras. Finna sammanhang i det slumpartade, mening i det meningslösa och skönhet i det fula. Det där som kallas konst kan vara en bra plats för sånt, men hela världen är ditt ostron och en del gruskorn blir faktiskt till pärlor. Så oavsett om du sätter ditt metaforiska inre barn på privatskola, ur-och-skur-dagis eller nåt helt annat så är du skyldig dig själv lite kloka dumheter i höst.