Men.

Jag gillar egentligen inte somrar. Jag gillar egentligen inte heller högtider. Jag gillar inte högtidstillställningar där en förväntas vara glad, heller. För tänk om en inte är det? Och jag gillar inte att ljuga, för jag kan inte det. Jag är inte bra på det helt enkelt. Och då kan det vara svårt med en högtid där en förväntas vara glad och inte är det och inte kan ljuga.

Jag minns när jag var liten och familjen hängde en del i en frikyrka i den småstad i Småland jag växte upp i. Jag minns att alla sa att de var glada där. I frikyrkan. Jag minns ordet glädje. Jag minns också att jag som liten inte trodde på dem när de sa att de var glada och log så där frikyrkostort och innerligt. Jag minns också ordet gemenskap. Och att en skulle tänka på andra före sig själv. Och att jag senare i livet inte kunde förstå de här orden ”du ska älska din nästa såsom dig själv” och alla vidare liknelser som stammade ur de orden. Eller budorden var det väl mer. Jag hade tagit det där med att andra går före dig själv så hårt att jag trodde det var fult att älska sig själv. Att det var fel att behandla andra såsom jag behandlade mig själv. Jag tycket det var bättre tvärtom, så jag vände på det, för det var så jag hade uppfattat det, att jag behandlar mig själv såsom jag behandlar min nästa. Det vill säga bra. Att jag ska vara snäll och utgå från att alla människor är goda och har gott uppsåt, ända tills de visat motsatsen. Ja, ni fattar.

Även om min storhetstid med den här bilden av hur vi ska vara medmänniskor tillsammans var bra, och inträffade för bra många år sedan, så sitter den ändå kvar djupt därinne i mig, även om jag vet bättre nu. Eller bättre? Jag vet inte vad som är bättre. Men jag vet att jag har lagt många år och mycket pengar på att genom samtalsterapi (psykodynamisk många gånger – inte KBT tio gånger, för er som undrar) försöka få mig att förstå och öva på att jag inte kan förvänta mig godhet och att ondska ingår i livet och att det är okej att ljuga och säga att jag är glad, fast jag inte är det.

Nu har det gått en tid och jag klarar av att säga både som det är och som det inte är. Jag blandar lite. Jag säger att jag är glad och att jag ser fram emot sommaren. Och då kan det betyda att jag har lärt mig tycka om sommaren, för jag har tidigare blandat ihop självaste årstiden och temperaturen med förväntan på glädje hela årstiden ut. Och det har gjort att jag tycker att det är jobbigt med sommar. Och det har i sin tur gjort att jag inte tycker om för mycket värme. Och det blir ingen glad av att höra. Nä, så det är bäst att säga att jag är glad, och lägger till; för att sommaren är här och sen lägger jag till; och att det inte gör något om inte solen skiner hela tiden, bara alla är glada, på riktigt, och att det är okej att inte vara glad och bara det kan ju göra en glad. 

Och nu är det midsommar och det är ju kul. Eller?