Men jag får ingenting gjort! Egen tid, när hade jag det senast? Ja, jag har i alla fall aldrig varit ensam hemma i vårt nya hem. Men nu är det dags! Inskolning på dagis hägrar. Första inskolningsveckan är jag med på förskolan. Andra veckan lämnar jag honom. Bara några timmar på prov. Jag får då vara hemma. Ensam. Och göra vad jag vill. Är det verkligen sant? Måste jag inte under dessa timmar åtgärdas som straff för egenmäktigt förfarande? Nej, en vecka per barn och liv står du liksom lite utanför samhället. Jag märker att jag har tänkt på den här veckan hela sommaren, och planerat den minutiöst. Fyra timmar om dagen. Alltså 20 timmar ensam. Det är nästan ofattbart! Att-göra-listan är lång. Det nya torpet ska målas, pannor ska bytas, gropar ska grävas, buskar ska sågas, ved ska samlas och huggas. Husets behov ropar på mig om dagarna då jag ägnar precis all tid åt att jaga och rädda livet på en liten självmordsbenägen galning. 20 timmar. Nu kör vi!

Redan på fredagen innan märker jag att min tidsplan börjar att raseras. Femåringen får plötsligt plats på den förskola vi har sökt till från början och ny inskolning börjar där på måndag. Vi är glada, men vips så var två dagars arbetstid borta och jag får gå med honom på dagis i stället. Så har schematiderna lagts lite omlott, så fyra timmar om dagen blev tre. Okej, tre gånger tre är nio. Så ska bilen besiktigas på torsdag och då måste jag passa på att storhandla. Och på fredagen får vi besök, då måste jag städa och laga mat. Nu återstår av de 20 timmarna – tre. Tre timmar egen tid! Klara, färdiga, gå! Jag blir stående mitt på gården. Var ska jag börja? Greppar en pensel, ser att tvätten är klar, hänger den, ser en plastpåse på fel plats, går och kastar den och hittar verktyg som ska ut i boden, på vägen ska jag sätta fast en bräda, spiken blir sned och jag ägnar flera minuter åt att dra ut den, JAG HAR INTE TID MED DETTA! En timme har gått, jag ser åter penseln och börjar måla lite, kladdar till det, fan, två timmar, gräver i stället, kämpar en kvart med en sten, AAARGH! Tio minuter kvar till hämtning. Jag ger upp. Tar en förbjuden kärleksmums, snabbnjuter av livet och skummar igenom posten. Fastnar i Moderaternas valprogram. De vill kräva 40 timmars aktivitet i veckan av arbetssökande för att de ska få a-kassa. ”Det ska vara ett heltidsjobb att söka arbete!” Jag får svårt att andas. Straff och beslagtagen tid det är vad vi får om vi förlorar jobbet. En arbetslös är inget värd! Jag måste göra något, tänker jag, för att motarbeta denna vansinniga människosyn som har styrt landet alltför länge. Jag måste göra allt jag kan för att fylla sand i deras redan grävda gropar!

Jag är sen till dagis. Med färg i håret och choklad i mungipan kastar jag mig iväg för att hämta min egen älskade lilla motarbetare. Och när den självsäkra kroppen i plyschdress kommer skuttande mot mig, ja då vet jag att jag kommer att sakna den här jobbiga åldern enormt när den är borta. Och jag vet att det är för hans skull som jag måste fortsätta att motarbeta den skeva människosyn som måste motarbetas.