BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Filmen har tio år på nacken och Alf lever sannolikt inte längre. Men den är alldeles, alldeles underbar. Samtidigt en sorglig påminnelse om att verklighetens åldrande nästan aldrig ser ut så här. Inte heller för dem som är med i filmen. Sångaren vädjar om att inte bli uträknad ur livet, en kvinna berättar att hon inte lämnat sin lägenhet på tre år.”Old rockers never die” gjordes för övrigt som en protest mot den brittiska äldreomsorgen.

Fast kanske är något ändå på väg att hända? För några år sedan visade en reklamfilm ett gäng buggande pensionärer på ett äldreboende. De hade alla demens men dansen satt i kroppen och fötterna och fungerade som ren glädjemedicin.

I flera europeiska länder engageras studenter för att läsa och umgås med personer på äldreboenden, i Nederländerna går det att få gratis studentboende i utbyte mot ett visst antal timmar per månad. Där har man också byggt en hel (inhägnad) by för demenssjuka där de kan röra sig fritt, shoppa och gå på teater utan att riskera att gå vilse. Medicineringen sägs ha minskat drastiskt.

I Norge har fantasifull personal pimpat ett klassiskt trist äldreboende med långa sterila korridorer. De har inrett en butik eftersom att handla är något som förknippas med ett vanligt liv, fixat ett spa, en restaurang och en pub. Pengar fanns inte, man har tiggt och handlat på loppis. Ungefär som personalen i tv-serien ”Sveriges bästa äldreboende” som köpte nytt porslin för överskottet i kaffekassan i närmsta loppisaffär och inrättade en liten frisersalong med pengar de fick in genom att sälja lite grejer som inte längre behövdes. 

Så ska det förstås inte behöva vara. Att inreda en pub eller frisersalong kan omöjligt vara oöverstigliga kostnader som inte kan finansieras genom kommunalskatten.

Men fantasi och inlevelseförmåga kräver något annat än pengar. Bland annat gott ledarskap och goda arbetsförhållanden.

Att det brister på den fronten är vi nog alla smärtsamt medvetna om. Att arbeta inom äldreomsorgen är inte högstatus trots att alla vi som har eller haft insyn i den vet vilken skillnad skicklig personal kan göra.

Precis som vi vet vilken betydelse bra förskolepersonal har för våra små.

En långsam söndag hittar jag en VHS-kassett i hyllan och ser om Allt börjar i dag, en fransk film om förskolerektorn Daniel och hans personal i en fattig förort. Arbetslösheten är 34 procent, fattigdomen alarmerande, uppgivenheten ett andetag bort. Föräldrar tappar taget. Barn far illa, fryser, går hungriga, blir misshandlade. Och mitt i detta förskolan som en stillsam men ihärdig oas av hopp.

När en alkoholiserad mamma begår självmord och tar sina två barn med i döden är Daniel nära att ge upp. Han hindras av sin sambo konstnären som tar upp kampen mot mörkret genom att erbjuda sig att hjälpa till med att ordna en fest. Pengar finns inte. Men om man samlar in alla gamla färgpennor och lägger dem i blöt får man färg som barnen kan hälla i tomma petflaskor som i stor mängd bildar ett förtrollande konstverk på gården. Med sand och lakan blir gympasalen förvandlad till en arabisk öken. 

Det behövs inte så mycket för att ge livet vingar. Inte för barn, inte för gamla, inte för någon av oss. 

I stället låter vi oss stängas in i mentala fängelser, styrda av en sorglig kombination av fantasilöshet, empatibrist och fördomar.