Loppisar är ett gammalt fenomen. I Paris ligger den berömdaste av dem alla – Marché aux Puces – som har varit igång varje helg i över hundra år. Men långt innan dess handlade man naturligtvis med begagnade föremål. Det har man antagligen hållit på med så länge vi över huvud taget har handlat med varor.

Men i vår tid har andrahandsbutikerna och de ibland rätt exklusiva vintagebutikerna ökat alldeles väldigt. Jag tror att det finns tre skäl till detta. Dels finns det ett överskott av outslitna, och även helt oanvända men överblivna, varor. I det rika västerlandet är det ett rätt stort problem. Dels har vi ekonomiska kristider. Det är hög -arbetslöshet och hela samhällen håller på att läggas ner. På nedläggningsorter blomstrar second handmarknaden. Och dels ökar folks miljömedvetenhet. Att handla begagnat var tidigare inte så lite skämmigt, nu är det chict och ett tecken på att man är miljömedveten.

På Myrorna och Röda Korset kan man i dag stöta ihop med folk från alla samhällsklasser. Ingen skäms längre för att fynda där. Men de som själva står på loppmarknaderna och säljer sina varor -kommer aldrig från den burgna -medelklassen eller -över-klassen. Här syns klasskillnaden fortfarande mycket tydligt. Begagnade minkpälsar och Meissenporslin är sällsynta i golfhallen ute vid Vivalla.

Ändå lever tanken på det stora fyndet – ett okänt verk av en känd konstnär, dyrbara märkeskläder, antikt hantverk och sällsynta böcker. Alla försäljare är inte så medvetna om vad de säljer. Det är då man kan ha tur och göra fynd.

Själv är jag en regelbunden loppisbesökare. Och trots att jag nu (faktiskt) har slutat att köpa kitsch och hötorgskonst till min okonstsamling eftersom jag gett bort hela samlingen, så köper jag fortfarande en del annat. Min klädsmak stämmer väldigt sällan med det aktuella modet så jag har minst lika stor chans att hitta något jag vill ha på loppis som i Marieberg. 

En liten samlarlast odlar jag fort-farande. Jag köper gamla kioskdeckare, särskilt Manhattanserien. Men andra går också bra, ju äldre desto bättre. Jag skulle nu kunna skriva att de utgör ett så intressant material för att studera klassbunden kulturkonsumtion, stereotypa könsroller med mera. I själva verket är det de fräna omslagen som lockar mig mest – särskilt de som är gjorda av Bertil Hegland (1925–2002). Denne legendariske och oerhört produktive illustratör gjorde omslag till ungdomsböcker, veckotidningar, deckare och annat i en osannolikt strid ström. Hans omslag var alltid lika effektiva. En man med hatt och rykande pistol i handen, en halvnaken blondin i bakgrunden, ett lik på golvet – man visste vad man köpte för slags bok när man sett hans omslag.

De gamla kioskdeckarna börjar på att bli rätt sjaviga vid det här laget. De var billigt producerade och deras höjdpunkt var väl på 1950-talet. Därmed så börjar de bli ganska sällsynta. Jag måste därför gå på loppis ofta för att hitta något. Ibland blir det något annat i stället. Det är helt okej – det är ju bra för kretsloppet att köpa begagnat.