Jag vaknar i mörker, klockan visar halv sju och dottern står upp i spjälsängen. ”December. Nu är det december”, tänker jag när jag lyfter upp henne och bär henne ut i köket. Meningen slår upp en spricka i mig, en spricka som silar en strimma ljus in i dagen som ska komma. Jag andas och börjar laga gröt med dottern på höften. ”Pojken lyser, som ett torn.” Jag sjunker in i min dotters nyvakna ögon, kysser henne på hennes mjuka huvud. ”Jag älskar dessa timmar på morgonen/innan världen slår klar och definierad”. Vi slår oss ner vid köksbordet, jag för skeden till hennes mun, jag känner mig öm och sårig. Kanske älskar jag inte morgonen men jag älskar min dotter och jag älskar dikter skrivna av Kristian Lundberg. Stroferna jag citerat är hans. 

Det finns konst som förändrar ögonen, som får en att se på världen i ett annat ljus. Så verkar Lundbergs dikter i mig.  Jag mötte hans diktberättelse Den som inte talar är död för sju år sedan. Det var sommar och jag mådde inte särskilt bra. Kärleken var problematisk, jag hade lämnat Stockholm för hemstaden Örebro. Jag var deppig, förvirrad och full av en massa sorg över att saker inte blivit som jag tänkt mig. Nästan varje dag jag kunde åkte jag till naturreservatet Oset. Jag hade Lundberg i handen och jag satt på en brygga och läste. ”Det enklaste sättet att förklara dikten/ är att säga att det är ett vatten/när det stiger mellan sina vallar.” skrev Kristian och jag såg ut över Svartån, min hemstads bruna vatten, och hur ån löper ut i Hjälmaren. Jag tänkte på kärleken och läste ”Inte kommer kärleken som ett tillstånd av hopp, nej – den fläker köttet från benen. Den äter dig. Den är hunger” och så grät jag en skvätt över kärlekslöshet och över det besynnerliga i att vara tillbaka i hemstaden där mitt liv började. ”Ja, det är min hemstad. När jag går här kan jag se avtrycken av mig själv.” Och alla de här orden blev tröst, blev vilja, blev sorg som jag kunde lämna bakom mig. 

Sedan dess har jag använt Lundberg lite som jag vill. Jag kränger in någon fras i mitt liv när jag behöver den. ”Du äger själv din giltighet.”, tänker jag när jag ska söka jobb till exempel. Vad det exakt betyder, det analyserar jag inte. Men meningen verkar i mig på ett lugnande sätt, det är en annan människas blick jag lånar för att klara min egen. 

I somras blossade det upp en debatt angående Athena Farrokhzads sommarprat. Inte bara för att kritiker ansåg att hon spridde våldshets mot borgerligheten (tillåt mig att småle) utan också för att hon använde dikter i sina egna syften. Vissa kulturskribenter sade att det var respektlöst mot diktare att sno andras verk utan att ta hänsyn till poeternas egen viljor med texten. Larv, tycker jag. Vad är poesi och konst till för annat än att användas? Om mina texter används blir jag överlycklig, jag äger dem inte. Vik en svala av mina papper, kludda över texten och skriv in det du tycker passar bättre, skratta åt mitt allvar. Jag tog inte hänsyn till Kristian Lundbergs vilja eller bakgrund, jag applicerade hans texter/dikter i mitt liv och om han blir arg för det skulle jag finna det märkligt. Jag förde in någon annans verk i min kropp. Jag citerade och citerar ”kroppen är ett fäste i världen” och om någon skulle säga att det är knäppt säger jag/Lundberg ”Dikten är till sin natur vansinnig, i det att den griper efter det osynliga, försöker beskriva en värld som ännu inte är synlig.” 

Fotnot: Dikterna i första stycket är hämtade från ”Allt och denna lycka av ingenting” (2000), och resten av citaten kommer från ”Den som inte talar är död – en berättande dikt i nittiosex kapitel” (2003).