Jag har ibland känt att jag borde vara mer kompromisslös. Men jag är nog lite för intresserad av människorna runt omkring mig för att vara det.
I Örebro kommun finns det ungefär 700 personer som har politiska uppdrag. De är med andra ord våra politiker. 700 är förhållandevis många, fler än i jämförbara kommuner, och i Örebro är det aktuellt att minska antalet politiker till 610. Meningen är att spara lite pengar och minska lite på byråkratin.
Politikerna är väldigt olika. De allra flesta är fritidspolitiker. De livnär sig på vanliga jobb och ägnar sig åt politiken på fritiden. Kanske är de ledamöter i någon nämnd. För detta får de ett arvode som för det mesta är rätt blygsamt. När de avslutat sin tid som politiker har de flesta av dessa inte rätt till någon pension eller liknande som man ibland hör talas om.
Men en del politiker, de som i princip jobbar heltid med politiken under några år, kanske som kommunalråd eller något annat, har ibland rätt till en ganska ordentlig ersättning efter avslutat uppdrag – en pension eller en inkomstgaranti i väntan på nytt jobb. Villkoren för sådana ersättningar har tidigare ibland varit mycket generösa och endast riktigt dumma före detta kommunalråd har sökt nya jobb. En del gamla avtal ligger kvar men i allmänhet har kommunerna i dag stramat upp den typen av förmån.
Det är viktigt att politiker får anständiga arvoden. Det är också viktigt att de får trygghet efter att i några år varit i en utsatt position där de kanske skaffat sig ovänner på olika håll. Detta motverkar korruption. Men den generositet som en del kan tycka är överdriven bidrar också till att politikerna uppfattas som en grupp med gemensamma särintressen. En politisk klass. En nomenklatura.
Vid fikabordet på mitt jobb pratas det ibland om politiker som om de har mer gemensamt med varandra än med oss andra.
Avståndet till politikerna förstärks av en annan sak. Snart är det val och just nu har politikerna kampanj där de berättar om vad de står för och vad de ska göra om just deras parti får makten efter valet. Vad som inte sägs är att det är ytterst osannolikt att något parti får ensam majoritet. Det har hänt någon enstaka gång i riksdagen och i en del kommuner men i dag är det extremt sällsynt. Detta innebär att alla måste samarbeta, och kompromissa med, någon annan.
Olof Palme sa att politik är att vilja. Men det är riktigare att säga att politik är att kompromissa. Duktiga politiker är de som är bra på att kompromissa. På det sättet kommer man i alla fall en liten bit framåt.
Kompromisser är ofta nödvändiga men de har också den egenskapen att ingen är någonsin riktigt nöjd med dem. Kompromisser skapar missnöje. Detta missnöje illustreras av jämförelsen mellan vad politikerna säger i sina valkampanjer och vilka beslut som verkligen genomförs efter valet. Det skiljer sig ofta mycket åt.
Situationen förvärras ibland av att politikerna inte gärna vill erkänna halvmessyrer, hoplappade beslut och kompromisser. Dessa framställs i stället som stora segrar. Det gör klyftan mellan det som politikerna säger och den verklighet som vi andra upplever, ännu större.
Jag tror att många politiker inte är helt medvetna om att de uppfattas så här. Valskolor där medborgarna lär sig hur demokratin fungerar är nog bra och nödvändiga. Jag tror att vi också borde ha kurser för politikerna med rubriken ”Så funkar medborgarna”.
