I april 2023 fick folkhälsomyndigheten i uppdrag att kartlägga den ofrivilliga ensamheten i Sverige. 2025 ska en nationell strategi för att bekämpa densamma vara på plats. Upplevd ensamhet är allra vanligast bland unga vuxna och de äldsta, enligt myndighetens senaste nationella folkhälsoenkät. Var tredje person mellan 16–29 år uppger att de besväras av ensamhet och isolering. Sett till hela befolkningen är det som värst för långtidssjukskrivna och arbetslösa, de har nästan tre gånger oftare ensamhetskänslor än arbetande eller studerande. Båda de grupperna ökar. Pojkar söker gängens brödraskap och självskador ökar dramatiskt bland flickor. 

Jag går på restauranger jag inte har råd med. Vi dricker kaffe, tar en öl. Hela tiden gör vi saker för pengar. Vi vill träffas, vara en del av samhällslivet, synas och överhuvudtaget finnas. Men inte minst mitt konto påminner om att ingenstans är vi bara människor. Vi är eviga konsumenter – frivilliga eller ofrivilliga, det är knappast en meningsfull uppdelning när alternativen fattas. Vad händer när inflationen och prisökningarna helt käkat upp marginalerna? Kommer det ekonomiska läget, likt pandemin, strypa alla sociala kontakter? Vart ska vi ta vägen när vi lider så fullständig brist på mötesplatser som inte kräver cash? Ibland har jag tänkt att sociala medier kunde göra oss mindre ensamma. Men i flödet ser jag mångdubbelt fler annonser än bekanta ansikten. De flesta av oss är passiva, delar ingenting utan tittar bara på och låter oss översköljas av riktad reklam, skönhetsideal och det liv vi inte lever. Konsumtionen sjunker med undantag för fast-fashion, billigt smink och betalda dejtingappar, som istället ökar alla tre.

Människan gör rätt i att frukta ensamheten. Många menar att det är rent genetiskt, dessutom är den starkt sammankopplad med skam. Ett personligt misslyckande. Det är intressant ändå, hur vi kan leva i ett samhälle så extremt fokuserat på sociala kontakter, samtidigt som allt ses som ett individuellt projekt. Det går inte att förstå den djupare, utbredda och existentiella längtan efter närhet som mätning efter mätning visar utan att erkänna att vi behöver varandra. Ändå socialiseras vi till entreprenörskap och nätverkande – ett sätt att se på mellanmänskliga kontakter som är djupt marknadsperverterat och som helt berövat oss den emotionella mening kontakt med andra kunde givit. Är det inte oerhört vad systemet tar ifrån oss? Ett gig-bolags annons skymtar förbi i flödet: ”Anlita en pålitlig barnvakt från tvärs över gatan.” Att grannen passar ens barn kunde förstås ha lösts utan marknaden men då hade inte ”barnvaktens säkerhet säkerställts med Bank-ID” utan krävt mer otidsenlig tillit. 

I december skrev socialminister Jakob Forssmed (KD) i Dagens Industri att han initierar ett företagsnätverk mot ensamhet. Ska man skratta eller gråta åt denna parodi? Är inte just näringslivets totala dominans i samhällslivet den tydligaste förklaringen till de små människornas ensamhet? Är det inte just kapitalismens rovdrift på allt mänskligt som utgör det ”strukturella sätt som mänskliga kontakter byggts bort” och gjort att ”samhällskittet tunnats ut”, för att använda ministerns egna ord. Med på nätverkets första möte var bland andra: skurkvärden Heimstaden som fortsätter kräva omåttliga hyreshöjningar, H&M som under året varslat och hyvlat arbetstiden för tusentals människor och ekobrotts- och korruptionsanklagade byggherren Serneke. Dessa och ett gäng andra med noll komma noll intressen gemensamma med oss ska alltså frälsa oss från marknaden. 

Ja, inte är det något mysterium att det är så mörkt här ute, där de flesta människor lever sina liv som åskådare till ett skickligt ljussatt samhälle de känner allt mindre koppling till. Det är kallt, helgerna är över och i kapitalismen börjar allting om.