För städers del brukar vi prata om ”gentrifiering”. Ordet syftar bokstavligen på att en stadsdel tas över av inflyttad överklass. 

Men som vi alla vet börjar processen långt tidigare och tar sig ofta mer ambivalenta former. Dessutom är överklassen för liten för att själva kunna bo överallt. Processens slutresultat blir oftare en urban öken: trygghetskameror, kontorshotell och spökrestauranger där gigarbetande cykelbud hämtar mat för leverans; sistnämnda är enda tecknet på att människor faktiskt bor kvar.

Likheter kan finnas med hur en nätplattform sugifieras. Men då slutar processen i att plattformen dör: användarna loggar ut, investerarna cashar ut. Detta enligt den teori om ”enshittification” som tidigare i år formulerades av Cory Doctorow. I en tidigare kolumn översatte jag till ”skitifiering”, som saknar den byråkratiska charmen i ”förskitligande”, som Isak Gerson använde i Arbetaren. Men framöver får det nog bli ”sugifiering” och för den översättningen får vi credda Gigwatchpodden.

I lördags spelade Gigwatch in livepodd på ett smällfyllt Kafé 44 i Stockholm. Ett av ämnena: ”Varför suger internet?” Linnea, Jacob och jag fick bland annat återvända till Doctorows text. Han delar in plattformens livscykel i tre faser. Den första fasen är trevlig eftersom plattformen bara vill samla användare och kan drivas på riskkapital. Som i den forntid då Google var en minimalistisk sökmotor, eller när Facebook var fritt från reklam. I andra fasen stöps allt om till förmån för säljare och annonsörer. Till slut ska vinster pressas även ur dessa, medan våra flöden fylls av oönskad skit. Till slut dör plattformen, menar Doctorow. 

Likt honom kan jag vilja bejaka detta, att köra skiten i botten. Och sedan börjar allt om? Här tror jag ändå att vi bör akta oss för drömmar om riskkapitalets eviga återkomst.