Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

Någon, som jaget i Jenny Jägerfeldts ”Blixtra blända spraka”, knullar runt tills det urartar och hon görs till hora, bokstavligt talat. Andra som det depressiva jaget i Anna Suvanna Davidsson ”En apa i Rågsved”, har så hopplöst tvåsamhetssex att det i sig känns som ett övergrepp.

Ingen kan påstå att den svenska litteraturen gått och blivit pryd efter nästan ett helt års debatt om sexuellt våld och var gränserna egentligen går mellan det önskade och det som är övergrepp. Må vara att romanerna som ges ut har skrivits på i många år, de är ingen direkt produkt av det som sagts i debatten sedan #metoo exploderade. Men det är stor utsträckning samma generation som är hyperkänslig för den sorts slentriansexism som dominerat litteraturhistorien hitintills, som nu själva skriver sex.

Många av dem är kvinnor som inte väjer för något fult, inte ser något som för intimt för att sätta ord på. Men som samtidigt står långt ifrån sina ohämmat sexualpositiva storasystrar som Erica Jong, Suzanne Brøgger och Kerstin Thorvall. Den sexuella revolution som de drömde om dog med porren. När tabuna bröts kom kommersialismen och tog sexet och gjorde det till något att köpa och sälja. Och då kom motrörelsen, den sorts feminism som drogs mot puritanism. Sexet blev ett slagfält mellan de sexradikala som ville bejaka allt, även organiserad prostitution, och de som såg varje avvikelse från vaniljsexnormen som ett patriarkalt våld.

Det är en härva och det syns i samtidsprosan. Knullen kanske är knapplösa igen, men de är inte särskilt härliga. Men desto mer givande ur litterär synpunkt. Det är inget enkelt frigörelseprojekt som dagens prosa ägnar sig åt, den vill komplicera, älta, bearbeta eller helt enkelt bara berätta hur det kan vara. Och där finns en naken blick på sexualitet som känns både ny och nödvändig.

Alla år med flicka-projekt som gick ut på att tonårsflickor skulle lära sig säga nej till sex fast alla veta att det dunkar lika mycket kåthet i pubertala flickkroppar som i pojkkroppar – de var djupt förvirrande. Inte minst som de pågick samtidigt som grabbtidningar som Café och Slitz hade sin storhetstid och det var helt normaliserat att boosta sin karriär med att visa lite bröst för sköna killar runka till. Någonstans där tappade man bort vikten av såväl flickors Ja som flickors Nej – de hänger samman på djupet.

Jag har inte en susning om hur lätt det är att ta reda på vad man vill och inte vill som 16-årig tjej idag, men något har hänt. Poddar som ”Ligga med P3” och ”Alla vill ligga”, SVT Edits serier om sex, filmer som Fanny Metelius ”Hjärtat”, och så boksexet. Som att nya generationer faktiskt kan se den delen av livet som fokuserar på området under bältet också har nyanser, är livsviktigt och livsfarligt, skadligt och underbart. Också för kvinnor.

Den plötsliga anhopningen av bdsm-romaner just detta år är förstås lite av en slump, litteraturen har sedan Markis de Sade älskat att grotta i sexualitetens mörka utmarker. Det går också att läsa in så mycket spännande i ett rep åtspänt runt två späda handleder och en grov hand som greppar om en nacke. Ett sätt för kvinnor att göra lek och njutning av den patriarkala underordning som de tvingas in i. En kollektiv längtan efter kontroll i kaos. En vilsen själs sug efter att sjunka tillbaka ned i passivitet, slippa sin vilja, slippa sig själv.

Men det är ju inte bara där i ytterkanterna det liggs med större emfas än på länge, också närmare mitten av normsexualiteten finns allt fler, allt öppnare uttryck. En rörelse mot ett erkännande av att där finns både ett ja och ett nej inom varje kropp, både något vackert och något fult också i kvinnors sexualitet. Och kanske är det ur samma rörelse som ett kollektivt NEJ mot det som bara varit ensidigt maktutövande kunde formuleras till ett mäktigt #metoo.

Jag väljer att tro det.