Jag tänker på det här med nyårslöften. Jag läste att SIFO kommit fram till att var åttonde svensk avger något slags nyårslöfte, men att en av fem har brutit det redan i slutet av januari. Man skyller de brutna löftena på svag karaktär och lathet, att man helt enkelt inte orkar springa på gymmet men det tror jag faktiskt inte en sekund på. Jag tror att vi helt enkelt har snöat in på vad man borde lova. Vi lovar att gå ner i vikt eftersom det känns lämpligare än att lova att titta mer på TV. Men varför det, egentligen? Varför kan man bara lova sådant som när man vaknar följande morgon den första januari ger en ångest och ont i magen? Jo, för att vi hela året går runt med ständigt dåligt samvete för någonting. Vi ser på Facebook hur folk verkar ha en aldrig sinande energi och både orkar och hinner med hur mycket som helst under en förmiddag, inklusive att träna, baka fem sorters bröd och vara ute i tre timmar med sina barn för att sedan lägga ut bilder på deras frisk-luft-rosiga kinder när de sedan sitter och utan ett pip hungrigt äter av den vitaminrika lunchen. Vi sitter där, tittar på dessa bilder och nyper oss själva i magfettet, undrar om det där nya gymmet (som för övrigt öppnade för fyra år sedan) är något att ha och försöker samtidigt förtränga bilden av det egna barnet som till lunch petade i sig en tredjedels Gorby´s pirog, men bara om han fick hälla socker på den först, och två kanelbullar. 

Om det har jag egentligen bara en sak att säga: Skit samma. 

Jag tänker att vi istället för att lova en massa saker som vi egentligen inte ens vill lova ska släppa den enormt tunga kravsäcken vi släpar omkring på och tillåta oss att må bra i detta enda (?) liv vi har. 

Istället för att lova att gå ner de där enligt dig själv överflödiga fem kilona, lova istället att börja älska dig själv precis som du är. Det finns (ännu en klyscha) bara en av dig och du är så mycket mer än några siffror på en våg. De har ingenting med din unika person att göra. 

Jag vet inte hur många gånger jag hört vänner säga att de lovat att börja träna på gym, men att enbart tanken ger dem sådan ångest att de planerar att åka dit mitt i natten för att slippa bli uttittade. Känner man så kanske man istället ska lova att man INTE ska träna på gym och istället ta en avkopplande långpromenad i skogen. Istället för att lova att man ska bli mer som de utomjordiska Facebook-människorna och hinna mer kan man lova att stressa upp sig mindre och sluta jämföra sig med andra, något som för övrigt alltid är en meningslös syssla på alla sätt och vis. 

Mitt nyårslöfte var till exempel att jag ska vara den bästa mamman och frun jag bara kan, och att jag ska förlåta mig själv för de hundra gånger jag kommer att misslyckas med det.