På finpizzerian vid Slussen där en vän och jag ska hämta mat under en kort paus från jobbet delar personalen ut klistermärken. Jag stoppar en liten hög av dem i innerfickan. Det verkar samtliga gäster göra i varmt leende samförstånd. Ingen, inte jag heller, tar fler stickers än de kommer att använda. Outtalat vill vi nog alla helt enkelt att de ska räcka till fler, nå fler, synas överallt.
Klistermärkena, är små svarta rektangulära med texten ”SD=Rasister”. Budskapet, som förstås också har prytt t-shirts i flera år nu, borde för effektivitetens skull vid det här laget kanske ha uppdaterats till något i stil med ”SD=Bindgalna Fascister”.
Men det vilar något väldigt rörande och fint över engagemanget mitt i vardagen. En del av inkomsterna från pizzor och öl har ändå lagts på detta. Det må vara småskaligt och superlokalt men det förvandlar automatiskt pizzerian i fråga till en trygg plats.
En liten bit söderut, hemma hos mig i Högdalen, har jag de senaste veckorna försatt mig i en snarlik men mer privat bubbla. Där är det nämligen Paul Weller-säsong. Den forne sångaren i The Jam och The Style Council, en nationalklenod i sitt hemland, har gett ut ett nytt album och jag vill helst inte lämna den kokong det utgör.
En gång i tiden formade Paul Weller hela min världsbild med singelomslag till regelrätta pophits (”Shout to the top”) som pryddes av slagord som ”Yes to the Bengali Workers Association!”. Han var under hela 1980-talet en högljudd vänsterröst som agiterade mot Thatcher medels poplyrik.
Fyrtio år senare, vid 66 års ålder, är det en mer lågmält uppgiven herre som på sitt nya älskvärda album gör musik som fortfarande är fylld av ilsket politiska bisatser. Under hans konserter pryds scenen av en okommenterad palestinsk flagga. I söndagstidningen The Observer tillfrågas han om detta. ”Är jag emot etnisk rensning och folkmord? Jo, lustigt nog så är jag faktiskt det”, svarar Weller.
De smäktande sångerna i valstakt och chanson-klingande ballader med flöjter och stråkar verkar vid en första anblick behandla kärlek och existentiella tankar om åldrande. Men artisten kan inte låta bli att – om och om igen – undra om framtidsdrömmarna slutgiltigt föll isär under pandemin.
Kom vi ut på andra sidan som blott ensamma individer utan sammanhang?
”Is this the moment we take back all the anger
and resolve it all?”, undrar han. Det gör jag också.
Protesterna och motståndet – jag möter dem ju i vardagen varje dag. Men även jag gör mitt yttersta för att stanna kvar på min egna lilla kant av dem. Som om har jag byggt ett bo med högt staket dit inte ens likasinnade äga tillträde. Där inne kommer jag att försöka förlänga den här efterlängtade Paul Weller-säsongen så mycket det överhuvudtaget är möjligt. Just för att den låter mig vara på en plats där allt är lite bättre än utanför fönstret; empatiskt, rimligt och vänligt.
Kanske är det därför mobiliseringen verkar förbli smått omöjlig att uppbåda. Våra cirklar möts inte, bildar inte den gigantiska sfär som krävs.