Det var inte direkt få som gjorde sig lustiga över de ovaccinerade flummarna i Värmländska Molkom i mitten av augusti. I nyheterna kunde man läsa att tantrafestivalen på Ängsbacka kursgård konstaterat 109 smittofall – av de totalt 500 deltagarna. Ett utbrott som fick Norge att stänga gränsen mot Värmland, och kommunalrådet i grannkommunen Årjäng att skriva ett uppmärksammat facebookinlägg om att besökarna hade ”knullat runt”.
I sociala medier smattrade kommentarerna: ”Men hur många fick klamydia då?”. Hihi.
Jag är inte säker på att vi bara borde skratta åt Ängsbacka och deras oansvariga arrangörer. Istället borde vi förundras över festivalens statistik: 109 av 500 smittade på bara en vecka. Det är verkligen imponerande. Särskilt om man jämför med hur långsamt andra saker sprids.
Tänk bara om klimatkamp kunde smittas med samma transcendentala lätthet som covid på tantrafestivalen. Jag hade gärna ägnat mig åt både kristallhealing och tantriska tekniker om jag bara kunde skapa ett sånt fenomenalt superspridarevent.
Som inspiration ser jag youtubeklippet från tantrafestivalen i Molkom ur dokumentären ”Three miles north of Molkom” (2008). Här pågår en workshop i ”osynlig barriär”, där en deltagare är mitt i den flåsiga mödan att lära sig skapa ett energifält runt sig själv. Hon instrueras att andas våldsamt, höja händerna mot himlen och djupt koncentrerat ta fram all energi hon har i kroppen. Sedan påstås den medelålders kvinnan kunna bli tacklad av kursens ledare - utan att få en skråma.
Tyvärr går det hela åt helvete. Ledaren tar ordentlig sats. Alla håller andan. Men i krocken skyddas kvinnan inte av det osynliga kraftfältet. Istället kastas hon hårt till marken med skallsmärtor, medan den manliga kursledaren ligger på marken och ilsket gormar:
”Var höll ni hus? Where the fuck where you guys?!”.
Det är såklart skrattretande. Men vilken uppvisning i gruppåverkan! Tänk vilken samhörighet som måste skapas på Ängsbacka kursgård för att få deltagarna att gå med på något så urbota dumt. Argumentation har verkligen ingenting mot kurser i ”Shamanic sexual wisdom”.
Dessvärre befarar jag att klimathotet kommer att fungera exakt som den brutala rugbytacklingen. När vi inser att vårt kraftfält av förnekelse, business as usual och prioriterande av annat inte fungerat kommer det vara en käftsmäll av kosmiska mått. Mot varandra och oss själva kommer vi förmodligen att skrika: ”Where the fuck where you guys?!”.
Men det finns hopp. I socialpsykologiska experiment har det visat sig att individen kan gå mycket långt för att inte stöta sig med gruppen. Vi är flockdjur och gör som ”alla andra”. Därför är det väldigt synd att många går och väntar på att politikerna ska ”ta hårdare tag” och strypa utsläppen innan vi kan tänka oss att lyfta fingret. Folket väntar på makthavarna, och makthavarna väntar på tryck från folket. Det är inte så vi får riktigt höga smittotal i kampen mot utsläpp, eller hur?
Jag tror istället att vi ska fokusera på att gegga av oss riktigt noga på varandra när det kommer till att sprida klimatfrågan: Det minsta vi kan göra är att dela nyhetsartiklar, prata med andra om upphettningens konsekvenser och putta på för att vår tids stora ödesfråga inte glöms bort.
Och om allt detta känns präktigt: Varför inte snacka om klimatet med ett one night stand – då kan du få både klamydia och påverkan på kuppen?
Så: Hjälp mig att få minst 109 av 500 som läser denna krönika att smittas med deltavarianten av klimatkamp! Jag har stora förhoppningar om att skapa ett klusterutbrott.
