Världen befinner sig på en katastrofal väg. Det sade FN:s generalsekreterare António Guterres förra veckan efter att en rapport visat hur vi är på väg mot en uppvärmning på 2,7 grader. De globala utsläppen av växthusgaser ökar kraftigt, och länderna måste direkt fördubbla sina klimatåtgärder för att inte missa Parisavtalets mål. Sedan första klimatkonferensen 1995 har de globala utsläppen ökat med över 50 procent, och kurvan pekar fortsatt spikrakt uppåt.
Rapporten visade att flera av de fattigare länderna kräver finansiering för att kunna sänka sina utsläpp, och det är hög press på den rikare befolkningen. I Sverige har utsläppen legat stilla i många år, trots att forskare från Uppsala universitet kommit fram till att utsläppsminskningarna borde ligga på cirka 15 procent per år.
Som satsning har regeringen precis föreslagit nära 12 viktiga miljarder till nya miljö- och klimatåtgärder i budgeten, vilket gjort att den totala miljö- och klimatkassan hamnar på 22 miljarder. En rejäl höjning. Tyvärr bleknar satsningen ändå i jämförelse med andra utgiftsposter.
Exempelvis har regeringen satsat nästan 400 miljarder kronor på krisåtgärder under pandemin, med nära 150 miljarder kronor till svenska jobb och företag.
För många, speciellt de som inte förstår klimatkrisens allvar, kan det verka rimligt. Men det finns andra jämförelser som inte känns lika rimliga. Varje år går exempelvis minst 30 miljarder av våra skattepengar till att sponsra klimatskadlig verksamhet i Sverige, enligt en rapport av Naturskyddsföreningen från 2018. Att studiestödet ligger på nära 28 miljarder känns också udda i sammanhanget. Studier är jätteviktigt, och satsningar på framtiden behövs. Men att den samlade klimat- och miljöbudgeten ligger under studiestödet är knappast ett tecken på en finanspolitik som hanterar en planetär kris.
För att hantera klimatkrisen behövs mycket mer.