Arja Saijonmaa har lärt sig att ”upcycla” en tavelram.
Äntligen. Framtiden ÄR räddad.
”Genom några enkla förändringar i våra vanor kan vi tillsammans vara med och göra skillnad” heter det i UR:s nya satsning ”Klimatkampen” där tv-tittarna ska lära sig att göra rätt i vardagen.
Ordet ”satsning” är i och för sig en överdrift. Programmet består av fyra semi-kändisar i form av skådespelaren Claes Malmberg, artisten Arja Saijonmaa, modellen Filip Lamprecht och marknadsföraren Nikki Amini som flyttats in på en ekogård i 21 dagar för att ändra sina vanor.
Exempel: ”Bli kompis med insekter” och att äta några dagar gammal gräddfil.
Det börjar egentligen helt okej. Deltagarna verkar helt aningslösa, vilket alltid bådar gott för reality-tv. Nikki Amini är shoppingberoende, Arja Saijonmaa och Filip Lamprecht flyger som galningar och Claes Malmberg är dålig på att äta vegetariskt eftersom han ”knappt hittar brödet för allt kött i affären”. De är bjussiga i sin inkompetens, det ska de ha. Och här finns klar förbättringspotential.
Tyvärr händer något konstigt redan i första avsnittet när deltagarnas livsstilar ska utvärderas för att mäta hur många jordklot som skulle behövas om alla levde som de. Clas Malmberg, 8,6 jordklot, Nikki Amini, 8,3, Filip Lamprecht, 11,6. Arja Saijonmaa antal redovisas inte men är högst av alla.
Det är deprimerande höga siffror förstås. 11 jordklot. Det håller även deltagarna med om. Men varför väljer ”Klimatkampens”produktion att kasta ut siffrorna som om de vore en klump av oklara små felsteg i form av sopsortering eller en felshoppad blus?
Varför, i detta förment pedagogiska format redovisas inte varifrån de största utsläppen i kändisarnas livsstilar kommer ifrån?
Elefanten i rummet är flyget. Deltagarnas största klimatavtryck beror på deras frekventa flygresor. Men det går inte att göra skojsig tv av. Bättre då att skicka Claes Malmberg att göra en äppelpaj av fallfrukt och dricka en smoothie på maskrosblad för att sedan låta honom berätta om hur det lättar hans ångest.
Det är som om en programledare i ”Lyxfällan” hade rått en deltagare att sluta köpa tuggummi en gång i månaden, när det stora problemet var personens skyhöga sms-lån. Att mörka flyget är inte bara ett missvisande och fördummande grepp av ”Klimatkampen”. Det är helt ologiskt.
Man kan verkligen ställa sig frågan om huruvida den enskildes klimatavtryck över huvud taget ska stå i centrum för en reality-tv när man istället kunde fokuserat på systemkritik. Människan reduceras till konsument istället för aktiv medborgare med potential att påverka politiken.
Som om vi glömt bort att det finns andra kollektiva påverkansbeteenden. Vilka förändringar vi kräver i organisationerna vi jobbar i till exempel, eller var vi investerar våra pengar och hur vi röstar.
Svensken är med bland de 15 länderna i världen med störst fotavtryck per person. Självklart krävs det uppoffringar och att vi lägger om våra liv där de stora koldioxidposterna finns. Men bara 15 företag står för en fjärdedel av Sveriges utsläpp. Vi behöver i första hand en hård klimatpolitik, nya lagar mot fossilindustrin. Inte enskilda människor med förmåga att köpa rätt crème fraiche.
”Klimatkampen” blir en del i att tramsa bort systemkritiken. En dimridå.
Det behöver inte vara fel att använda infotainment som grepp att lyfta klimatfrågan. Men då måste det vara smartare än ”Klimatkampen”. För som juristen Henrik Jalalian skrev på Twitter: ”Varför behandlas klimatet inte som en vanlig kris utan som ett jävla självhjälpsprojekt för kändisar”. Vad kommer härnäst? ”Pandemikampen? Ryssland anfaller-kampen”?
Som om problemet vore den enskildes ångest och inte paradigmskiftet och hur vi översätter klimatforskning till praktik.
Läs också: ”Skrattar människor så lyssnar de”
