Jag hatälskar att läsa krogrecensioner. Varje gång de stora dagstidningarna skickar ut sina skribenter för att proppa i sig en måltid värdig romarrikets sista dagar på någon elegant restaurang läser jag, ivrigt. Men inte för att jag är särskilt engagerad i mat. Snarare tvärtom.
Länge har jag tänkt att de där recensionerna intresserar mig eftersom de bekräftar mina fördomar om storstädernas kulturelit. När skribenterna gnäller över att den bräserade oxkinden inte riktigt lever upp till förväntningarna skrattar jag hånfullt åt hur verklighetsfrånvänd den övre medelklassen är, och samtidigt stärks min identitet som stolt arbetarklasslantis. Det är vi mot dem! Hämtpizza mot bräserad oxkind! Verklighetens folk mot de privilegierade! Klart man gillar den känslan. Men efter lite självrannsakning har jag landat i att det nog inte riktigt är så enkelt. Att det snarare handlar om någon form av självskadebeteende. Ett white thrash-komplex.
Jag växte upp på färdiglagat och halvfabrikat, och har få minnen av att middagsbordet var en plats för kulinariska upplevelser. Vi var aldrig ute i bär- eller svampskogen, trots att vi bodde mitt i den, och jag var några år över 30 när jag för första gången smakade potatismos som inte kom från en påse pulver. Försummad var jag knappast, gud nej, men det där med mat var bara inte särskilt högprioriterat. Morsan och farsan jobbade skift och det viktigaste var att man fick i sig något snabbt mellan skola, jobb och fotbollsträning. Fiskpinnar. Fil. Falukorv. Inget krångel. Och den här inställningen har jag såklart tagit med mig in i mitt eget föräldraskap. Som ett klumpigt barn stökar jag runt i köksskåpen när det är min tur att laga middag och slutresultatet blir sällan särskilt kul. Är det rimligt att jag kommenterar andras käk, när jag uppenbarligen saknar kulinariskt kapital själv?
Det är vi mot dem! Hämtpizza mot bräserad oxkind!
Ungefär samtidigt som jag började ifrågasätta mina motiv till att klasshata på borgerliga livsnjutare publicerades dessutom en rikstäckande undersökning av svenska barns matvanor. Det är nedslående läsning som visar att hälften av svenska ettåringars köttkonsumtion numera överskrider maxnivån för vuxna och att bara 1 av 10 barn äter tillräckligt mycket frukt och grönt. Medskicket är tydligt: goda matvanor går i arv och en bra kost under uppväxten ökar förutsättningarna för god hälsa under resten av livet. Jag läser med en känsla av skam. Som att jag fört en arvsynd vidare. Och det har jag ju faktiskt. Vi är många som slarvar med våra ungars mat och försvarar de där snabbmakaronerna med ett ”om det dög åt mig när jag var liten så duger det åt mina ungar också”. Men det dög ju egentligen inte åt oss heller. Vi är trötta och feta och har kroppen full av mikroplaster.
Barn till ensamstående, lågavlönade eller lågutbildade föräldrar äter sämst och har i regel också sämre hälsa längre fram i livet. Klassamhället på en tallrik. Men det är aldrig för sent att bryta ett dåligt mönster. Så numera läser jag de där krogrecensionerna med ett öppet sinne. Fascineras, i stället för att provoceras. Gör en vacker sallad som en revolutionär handling. Barnen betraktar den med skepsis. Men arvsynden dör här.
För övrigt rekommenderar jag dokumentären ”Creedence Clearwater Revival i Royal Albert Hall” på SVT Play. Ett lysande retrospektiv på ett lysande rockband.
