Författaren Tove Folkesson samlade på diagnoser för sitt mående under uppväxten, berättade hon i Tankar för dagen på P1 för någon tid sedan. Hur helig vore Birgitta utan sina uppenbarelser? Kanske för att jag varken är poet eller hör röster, grep det tag i mig. Det kan vara en tillgång att förnimma det ingen annan lägger märke till och det går att välja mellan att stämpla det som sjukdom och att lyfta tillgångarna till helighet. En ny insikt, äntligen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Forskning berättar att det finns ett samband mellan genialitet och galenskap, slarvigt uttryckt. Alltså konstnärer, uppfinnare och forskare har i högre grad än vi byråkrater någon form av bipolaritet eller annan diagnos. Schizofreni är mycket vanligare bland genierna än bland normalerna. Notera att jag räknar konstnärer till genihögen, så ska det vara.
Det skiftar mellan tider, kulturer och platser vilka egenskaper som anses onormala. Att sitta still och bläddra i en bok var nog inte helt friskt när det fanns ved att hugga, mattor att väva och stenar att flytta.
Generationer av grovjobbare, pigor och drängar har avlat fram en människotyp med kroppar byggda för arbete och ögon som ska blicka över lägdor och vidsträckta landskap.
Förmågan att sitta still och vara koncentrerad bakom en skolbänk eller i en samlingsring på förskolan är inget mormorsmor eller farfarsfar behövde ha och det dröjer innan evolutionen fixar till det.
En gammal god vän och jag möttes på tåget. Han berättade om sin son som går ut gymnasiet och som har en diagnos. Pojken ska ut i livet och välja väg med ett annorlunda sätt att se på världen och sin omgivning och föräldrarna tänker så klart på hur det ska gå. Men han berättade också att diagnosen gjorde livet enklare för de fick en förklaring och flera verktyg för hur de skulle hantera det som var annorlunda. För det annorlunda ställer ju till det också, det rubbar cirklarna.
Ett par killar i klassen med ”överskottsenergi” dyker upp i minnet. För det mesta fungerade de energiska bra med oss andra fast jag kan minnas en vält bänk och ett förtvivlat ledset pojkansikte också. I dag hade de kanske haft adhd, i morgon kanske något annat.
Stressen över att kanske inte passa in i normen har alltid varit ett ok för oss, förmodligen mer förr än nu. Kanske är det en nedärvd överlevnadsfråga i ett samhälle där alla måste dra åt samma håll och på samma sätt för att inte svälta ihjäl. Det hjälpte knappast att vara poet och höra röster när potatisen skulle upp. Det bor en helig Birgitta och en poet i varje diagnos och så sker miraklen i det tysta.
Nu när jag skriver de här sista orden berättar Anna, föreståndarinnan till Coffice där jag sitter och arbetar, att Freddie Wadling har dött. En stor tyst sorg sänker sig över fiket där vi sitter. En poet har tystnat. Här slutar kartan, vila i frid.
