Nu är filmen här och så klart är den ursnygg. Robyn kör en Volvo genom Los Angeles-natten och ringer samtidigt en vän i Sverige. De talar om världens klimatmässiga utmaningar – Robyn säger att hon vill vara ”en återvinningsbar person” men hon vill även få dansa och leva. Hon visar upp en kvinnosymbol målad på nageln, ler till en kvinna på ett tunnelbanetåg. 

Efteråt sitter jag framför datorn och känner beundran. Hon har berört en inre konflikt jag själv har och det känns som att hon talat till just mig. Visat att hon, denna världsstjärna och kanske Sveriges bästa musiker, precis som jag faktiskt funderar på vilken värld vi en dag kommer att lämna efter oss. 

Senare pratar jag med några vänner om filmen och berättar hur bra den är. En av dem påtalar att Robyn faktiskt gjort en reklamfilm för ett multinationellt bilföretag. Att även om reklamfilmen handlar om deras nya ”miljöbil” så kan hennes deltagande knappast ses som en schyst gärning för klimatet, säger personen. Jag hör mig själv svara:

– Men hon förklarade beslutet bra i en DN-intervju. När hon sa att hon gillar Volvo för det är ett svenskt företag som till exempel uppfann trepunktsbältet, men inte registrerade patentet eftersom de visste att det skulle leda till att färre människor använde ett bättre säkerhetsbälte.

Jag säger detta trots att beslutet om trepunktsbältet togs i slutet av 1950-talet och att mycket har hänt sedan dess. Till exempel det faktum att Volvo inte längre är Sverigeägt eller på något sätt har varit drivande i utvecklingen för att ta fram miljövänligare bilar.

Inte nog med det. Jag upplever Robyns berättelse om hennes speciella band till LA som förklaringen till att filmen spelas in just där. Först när Dagens Industri beskriver Robyn-filmen som en USA-satsning inser jag att det finns en marknadsplan bakom det hela. Volvo går dåligt i USA och filmen ska hjälpa till att vända utvecklingen. Jag förlåter och jag förlåter igen.

Någonstans i allt detta kommer jag på vilka enorma skygglappar jag har satt på mig för att försvara dem jag beundrar. Det är en tendens jag tyvärr knappast är ensam om att ha. För visst måste det väl vara samma fenomen som exempelvis fick vänsterprofiler som Michael Moore att försvara Julian Assange efter att han anmälts för sexuella övergrepp? Jag kommer ihåg att jag hade samma känsla som jag har inför Robyns reklamdebut när det kom fram att Gudrun Schyman skattefuskat. Jag ville vifta bort fusket som en fis i rymden. 

Nu har Robyn knappast förgripit sig på någon eller fuskat med skatten, men principen är densamma. De vi beundrar håller vi om ryggen, i vått och torrt. Och jag tror vi gör det eftersom de trots allt är personer som står för något gott i en kändisvärld där få på allvar tar ställning för en bättre framtid. På sin höjd vill flertalet – likt Håkan Hellström – fördöma mobbing eller försiktigt delta i faddergalan. Det är just därför som jag förlåter Robyn, för hon är en ljuspunkt i en annars rätt ytlig och uddlös nöjesvärld.