Jag blev påmind om hans krassa – men troligen korrekta –analys när jag nyligen läste ett uppmärksammat manifest av Uppsala nya tidnings kulturchef Anna Sundström, tidigare vd för en kommunikationsbyrå, om tidningens kulturella ambitioner. Du behöver verkligen inte läsa hennes text. Den kan enkelt sammanfattas med ”kultur ska nå alla men inte träffa någon”.  

Det mest fascinerande med Uppsala nya tidnings kulturmanifest var hur texten var allt annat än uppgiven; den uttryckte bara pepp! Störst är bäst! Läsarna har sagt sitt, nu gör vi som ni vill och skriver i fortsättningen uteslutande om Pernilla Wahlgren. Det här kommer att bli toppen! Yey!

Alltings mätbarhet och – framför allt – den nästan religiösa tilltron till mätverktygethar under det senaste decenniet skapat ett klimat där det inte, för stunden, finns något som helst utrymme för anomalier. Sundströms text i UNT uttryckte det med tydligast möjliga slutgiltighet. Kultur är nu synonymt med ekonomisk framgång och kändisskap; ja, illusionen om rikedom. Alla andra parametrar är det ju ingen som bryr sig om. Se här! Jag har siffror som bevisar det.

En chef på Sveriges radio sade en gång till mig, för inte speciellt länge sedan och liksom bara i förbifarten, något i stil med ”ju färre lyssnare desto viktigare program”.  

Många bäckar små. Glömmer man detta gör man sig själv snabbt och effektivt överflödig. Men jag ger ju folket vad de vill ha!

Individer är dokumenterat svåra att förvandla till siffror. Först förlorar du den som älskar litauisk poesi. Äh, hen klarar vi oss ju utan! Sedan försvinner hon som är intresserad av konstmusik och han som helst ser ny ghanesisk film. Och strax de som tar popmusik på allvar. Vilka återstår?

Definitionen av vad som betraktas som smal kultur börjar sakta men säkert inbegripa, well, det mesta. I stället ska vi samlas kring den missriktade och smått obehagliga dystopin om någon slags homogenitet; Eurovision och vad än klanen Ingrosso-Wahlgren företar sig. Den med högst marknadsföringsbudget vinner. Hurra för segraren som vårt bedövade folk kan samlas kring!

Jag har suddiga minnen av hur jag själv – i rollen som chefredaktör för tidningar – har resonerat: ”Men den här kända artisten/det här tv-programmet behöver inte oss. De klarar sig ju själva.” Ja, jag är medveten om att detta var ganska länge sedan men någonstans framstår det – i just detta nu! – som ett så oerhört mycket modernare och hälsosammare fundament än den minsta gemensamma saldo-peppens självutplånande järngrepp.

Medan motkulturen långsamt mobiliseras i utspridda små enklaver lutar jag mig mot den nihilistiska skotska popduon Arab Straps nya albumtitel, ”I’m totally fine with it 👍 Don’t give a fuck anymore 👍”, med dess ironiska emojis intakta.