Jag fattar nada av deras affärsidé. De säljer “minnespaket” för 5 500 kr. I paketet ingår – håll i er nu – en liten glasflaska innehållande den dödes DNA. Ett faktiskt DNA-prov som vispats ut med en bomullspinne ur likets mun. Plus ett certifikat som visar att det verkligen är den anhöriges saliv i flaskan. Som tillbehör kan man välja ett halsband eller en ring med den avlidnes fingeravtryck. Eller så kan man få en äggformad ”minneskristall” som är genomskinlig med en tjock, rosa rand runt.

Ni som förlorat en närstående vet att det är en chockartad upplevelse. Jag tror inte att jag är ensam om att ha blivit kognitivt nedsatt en lång tid efteråt. Man kan bli lite koko. Det är svårt att vänja sig vid att någon som varit central i ens liv inte längre existerar. Har blivit markerad i sin helhet och raderats från skärmen. I detta tillstånd ska man ta ställning till huruvida man vill ha en DNA-flaska och en rosa kristall. Alternativt att någon ska ta fingeravtryck på den döda.

Jag undrar hur många som suttit på Fonus och tänkt: ”5 500 är mycket pengar. Men å andra sidan, är inte Berit värd en silverring? Hon gillade i och för sig kristaller. Ska jag ha råd med det när kistan kostar 10 000?”

Eller också har man inte möjlighet att ens tänka på saken, eftersom man själv och dödsboet saknar medel. Tänk om man inte tycker att det är makabert med DNA och fingeravtryck, men man har inga pengar.

Fonus kistor och urnor har namn, precis som Ikeamöbler. Enligt lag måste du ha en kista så det är bara att välja. Det är sorgligt att de kostar olika mycket. Tänk om man ser en kista som man vet att Kjell skulle gillat och så kostar den tio gånger mer än den man har råd med, som ser ut som ett ombyggt köksbord från Ikea. Den som har pengar kan få en unik kista tack vare Fonus samarbete med målare.

Man kan välja ett tema för begravningen precis som en del gör för bröllop. Exempel: Tema hav, skog, klassisk eller elegant. Däremot finns inte Tema förtvivlan och Tema brakångest. Varför dra ner stämningen ännu mer? Alla vet att en människa är oåterkalleligen borta, att alla som kommer på begravningen ska dö, att den som topsar den döde för att sälja hens DNA till panikslagna efterlevande ska dö, att döden är ohyggligt skrämmande. Varför kan man inte tänka positivt och göra sig en hacka på kuppen? Vad sjutton. Någon måste begrava de döda, eller hur?

På min begravning ska det finnas hundar. Om någon är allergisk får hen stanna hemma – Fonus erbjuder streamad begravning! Jag behöver ingen fancy kista, men om någon vill rita på den är det okej för mig.

För övrigt anser jag att begreppet sorgeår borde återinföras i det allmänna medvetandet. Att sörja är inte gjort på en kafferast.

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.