Tonårskillarna Wilhelm (Kronprins i en fiktiv svensk kungafamilj) och Simon (arbetarklassgrabb som, tack vare höga betyg, får studera som ”extern” på internatskolan där serien utspelas), möts på den exklusiva inrättningen efter att Kronprins Wilhelm tvångsplacerats där, i och med ett krogslagsmål.

De inleder en hemlig kärleksrelation, vilken känns lika självklar som omöjlig. Wilhelm har ju hela Sveriges blickar på sig i rollen som tronarvinge. De olika klassbakgrunderna, med allt vad det innebär för det sociala livet, gör inte relationen lättare.

Teamet bakom ”Young royals” har lyckats med konststycket att skildra en homosexuell kärlekshistoria, med omgivningens dömande som yttre hot, utan att göra homosexualiteten som sådan till något häpnadsväckande. Den konservativt stelbenta institutionen ”Kungahuset” målas istället ut som nemesis till friheten att älska den man vill. En dödsryckande historisk kvarleva, genomsyrad av förpliktelser och patriarkal ordning.

Efter att ha kollat igenom de sex avsnitten i ett svep infann sig en revolutionerande eufori hos mig, över att en sådan här berättelse finns idag för unga hbtq-personer.

För bara 70 år sedan nämndes knappt ordet homosexuell i TV-rutorna, om det inte var för att varna allmänheten för denna ”spetälska” som förgiftade samhällskroppen.

Från 1970-talet började man föra in perifera homo-karaktärer i vissa TV-serier, men det var först på 90-talet, efter att den värsta aids-paniken lagt sig, som synliggörandet av hbtq-personer började bli vardag.

Jag kommer själv ihåg hur stark längtan kunde vara efter att, som tonåring, spegla mig i åtminstone EN karaktär från någon av favorit-serierna. Fanns ingen fick fantasierna duga, om dolda budskap bakom blickar och repliker som hintade om att ”snygga killen egentligen var gay”.

Det kan låta överdrivet, men samhällets brist på erkännande av att homosexualitet existerar som annat än ”sjukdom” eller ”avart” bidrog till att jag stundtals trodde mig vara den enda bögen i världen, i grunden ”fel” eller rent av ”frånstötande”.

Det har hänt mycket på två decennium, men den som tror att homofobin helt tillhör det förgångna har inte hängt med i senaste tidens politiska utveckling.

Samtidigt som ”Young royals” hade Netflix-premiär införde Ungern en lag som förbjuder spridning av information om homosexualitet till ungdomar. Där kommer det inte längre vara tillåtet för tv- eller radiokanaler att sända innehåll där homosexualitet eller "könsavvikande beteende" förekommer, på tider när barn kan tänkas titta eller lyssna.

SvD rapporterar om en bokhandel som redan fått böter ”för att ha placerat en barnbok med samkönade föräldrar i samma hyllor som andra böcker, utan att märka bokens innehåll som ´avvikande´”.

När EU-parlamentet skulle rösta för att fördöma den kontroversiella lagen avstod Sverigedemokraterna, medan samtliga, övriga svenska partiers representanter ansåg att det var fullkomligt självklart att rösta ja.

”Det är detta vi har att vänta oss, om en blåbrun regering får makten i Sverige. Det första SD gör på kommunal nivå är ju bland annat att ta ner regnbågsflaggan”, menar EU-parlamentarikern Evin Incir (S) i en intervju för SvD.

Med tanke på SD:s återkommande vurmande för Ungern och partiets frammarsch på hemmaplan, med de konservativa som allierade, infinner sig minst sagt en oskön känsla i maggropen. SD har redan fått högern att vässa klorna på migrationsområdet. Finns risken att de även kommer dra åt svångremmen för vunna hbtq-segrar i framtiden?

I tidningen QX läser jag en intervju med ”Young royals”-skådisarna Edvin Ryding och Omar Rudberg. På bilderna som omger reportaget står de hand i hand, eller omfamnades varandra, och pratar befriande lättsamt om kyss-scener och sökandet efter sexualitet.

Förhoppningsvis har utvecklingen nått så långt att nationalkonservativa allianser får svårt att backa bandet.