BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Så långt allting gott, tänker jag. Fast vi borde nog nolla utsläppen redan 2030 ifall vi ska ha en chans på tvågradersmålet. Allt enligt Uppsalas egen klimatprofessor Kevin Anderson och hans kollegor. Klimatlagen omfattar inte heller utsläpp från utrikesresor med flyg och båt och inte de utsläpp som genereras av konsumtion av importerade varor. Alltså tar vi bara ansvar för hälften av våra utsläpp.
Nu kanske ni tycker jag surar. Man kan ju inte få allt. Speciellt inte inom politiken. Nu har vi ju ändå kompromissat oss fram till nåt att börja med. Okej. Jag köper det lite motvilligt och läser vidare om lagen på riksdagens hemsida. På slutet läser jag något märkligt.
”Enligt utskottet ska klimatpolitik (...) bedrivas så att minskade utsläpp av växthusgaser förenas med tillväxt.”
Vad är tillväxt undrar ni kanske? Ja, i dagligt tal är det en ökning av bruttonationalprodukten jämfört med förra året mätt i procent. Och det står ska, så här slipper vi inte undan. Om vi ska minska utsläppen måste den ekonomiska aktiviteten alltså öka. I klartext: Vi räddar bara planeten om vi tjänar ordentligt med pengar på det.
Eftersom man med tillväxt oftast menar tillväxt med en viss procentsats varje år, vad är då lagom eller för att använda ett modeord, en hållbar tillväxt? Meteorolog Pär Holmgren ställde frågan till några ekonomistudenter i Uppsala. De flesta tyckte att två procent var lagom vilket även många av våra kommunalpolitiker anser.
Meteorologen fortsatte: Vid två procents årlig tillväxt fördubblas något var 35:e år. Tar vi Uppsalas befolkning som nu är ungefär 220 000 blir vi 440 000 år 2052. Och om 500 år, alltså år 2517 kommer vi att vara 4,4 miljarder människor i Uppsala! Vid det laget är vi världens huvudstad och säte för den omnipotente Kejsar Sven-Erik. Halva jordens befolkning kommer att bo i Uppsala. Stockholm införlivas med innerstan och lägenheterna i Mehedeby är svindyra. Händer inte detta är vår kommunalpolitik misslyckad.
Vi har alltså att göra med exponentiell tillväxt, ketchupeffekten eller hockeyklubban. Förr eller senare slår vi i taket. I naturen har vi sällan exponentiell tillväxt. Ofta har vi i stället en lite utdragen s-kurva, efter en kraftig ökning planar tillväxtkurvan ut och populationen eller organismen når en mognadsfas. Ta till exempel en människa: När vi vuxit färdigt i tonåren, höjer vi kvaliteten, lär oss saker och blir klokare. Skulle exponentiell tillväxt drabba oss, skulle vi bli 16 meter långa, vara helt körda i huvudet och sen gå av på mitten.
Händer det får man något som inom biologin kallas för en J-kurva. Den kan man se hos jästsvamp eller lämlar. Under ett år med gott om mat förökar sig lämlarna galet mycket. Och när man har blivit på tok för många blir det plötsligt ont om mat och fram kliver en sektledarlämmel och skriker: Slutet är nära, spring! Och alla får panik och kutar i stora lämmeltåg, slår ihjäl sig, blir uppätna eller drunknar. Och så kollapsar populationen och man är tillbaka på ruta ett. Bara fjällugglan är fet och nöjd.
Kära riksdagsledamöter. Varför är ni mer rädda för minskad ekonomisk tillväxt än för döden? Och varför satsar vi inte på att bli smartare och snyggare i stället för att bli fler och större? Vi behöver inte bli jättesmarta. Bara smartare än en lämmel.
