I flödet på min mobil flimrar bilder och ord förbi och mitt i fastnar blicken på ett barn som gråter. Det ser ut som en sådan där gråtande barn-tavla. Det här barnet är en rörlig film och tårarna forsar, eller är det regn? Ansiktet är förvridet i sorg och förtvivlan. Jag klickar på play-knappen för att förstå sammanhanget. Jo, det är tårar. Och ett regn som öser ner över pojken som kanske är 8–9 år och befinner sig i Serbien, vid en stängd gräns.
Jag lär mig ett nytt ord, ”hypotermi”. Jag får slå upp det, för många barn dör av det, läser jag i texten som förklarar det gråtande barnet. Hypotermi betyder att barnen fryser ihjäl när kroppstemperaturen sjunker under 35 grader. Det går att rädda livet på människor med hypotermi, men de måste få komma in i värmen om det ska gå. Pojken på bilden är en av hundratusentals flyktingar som längtar till trygghet, fred och värme. När en annan pojke flöt upp på en strand väcktes en global folkrörelse som öppnade hjärtan och krävde att länderna skulle öppna sina dörrar.
Ett annat barn på ett golv i en skola i Trollhättan. En elevassistent som just blivit vuxen och en 17-åring som skulle få rösta för första gången vid nästa val dödades av någon som inte kände dem eller deras längtan. En inte alls ensam terrorist som också var barn en gång valde att döda på grund av hudfärg. Är Trollhättan kulmen på den upptrappande terrorism extrema rasister gör sig skyldiga till genom först hatiskt uppviglande i sociala medier och sedan genom våldsamma handlingar som mordbrand? Eller kommer något ännu värre? Så fungerar terrorism, vi kan aldrig slappna av.
Längtar efter fred, men den längtan känns i dag lika naiv som om jag bad alla ta varandras händer och sjunga ”We shall overcome”.
Här hemma bränner vi förläggningar. Varför bränner vi inte vapenfabriker om det är problem när människor flyr? För när vi exporterar vapen får vi räkna med att människor där vapnen används måste ta skydd. Det är så många som flyr att det nästan inte går att omfamna i tanken. Det är flera som känner och tror att det är för mycket nu. Att vi inte kommer att klara det. Kommer vi det? Vilka är VI när vi inte står tillsammans? VI bränner ju förläggningar också. Och några uppviglar att bränna dem.
Jag längtar efter utvägar ur det kalla hos våra ledare och lagstiftare. Kritiken mot människors vilja att släppa in och hjälpa till, de politiska ledare och andra som propagerar mot flyktingarna håller i tändsticksasken. Jag håller inte i tändsticksasken, men jag öppnar inte heller dörren till värmen. Vet inte vad jag kan göra och ingen berättar. Katastrofen är inte att det kommer mycket folk hit, utan att vi som tar emot står handfallna.
