I ett kapitalistiskt system är grundbulten kapitalackumulation. Om kapital ska växa får man inte slösa bort pengarna på konsumtion utan de måste investeras. Kapitalismens särart uttrycks ibland genom att den kontrasteras mot ett gammalt samhälle med ärvda privilegier, där adeln var i toppen. De var den högsta samhällsklassen som ägnade sig åt lyxkonsumtion, som bodde i slott och var i allmänhet slösaktiga typer. Kapitalismen födde en borgarklass, som med idogt och strävsamt arbete kunde investera kapital och få det att växa, en borgarklass som bestod av entreprenörer som i sin kreativitet skapade vinstmöjligheter. Här heter grundbulten risk. Den som vågar satsa och investera är ju per definition värd sin förmögenhet, ty den har satt sig själv på spel. Rent moraliskt är man då berättigad till att vara förtjänt av mer pengar och makt än andra, sägs det. Skapar kapitalisten dessutom jobb åt andra, då är hen definitivt god, oavsett vad detta jobb består av eller hur det betalas.
Den förra alliansregeringen var noga med att påpeka att det var vanligt folk som riskerade att krossas av en tung skattebörda. Detta så kallade verklighetens folk, som inte ville något hellre än att leva sina liv i fred från en girig stat. Att få mer pengar i plånboken skulle inte vara en fråga om en facklig kamp mot den som tjänade pengar på ens arbete, tvärtom utmålade man en konflikt mellan medborgarna och välfärdsstaten. Problemet var de rigida band som hade ålagts den fria marknaden. Lösningen var att upplösa dem. Det kallades för frihet. Friheten att välja och friheten att behålla sina pengar. En populär bild av kapitalismen är ett system för meritokrati, där människor får vad de förtjänar utifrån arbetsinsats och kompetens.
Men det finns de som har hävdat att denna bild är fel. Ekonomhistorikern Fernand Braudel kallade ett system av kapitalackumulation för en antimarknad, någonting som var en nivå över det enkla varuutbytet mellan två formellt jämställda parter som präglar marknaden. Denna översta nivå av ekonomin präglas av, enligt Fernand Braudel, hierarkier och ogenomskinlighet. Det är på denna översta nivå som de riktigt stora pengarna kan tjänas. Här är konkurrensen satt ur spel, denna antimarknad eller kapitalism präglas av monopol. Det spelar ingen roll hur duktig man är, hur stora risker man är villig att ta eller hur hårt man arbetar. Om man inte besitter stora mängder kapital från början är det mer eller mindre kört. På antimarknaden simmar de riktigt stora hajarna i grumliga vatten.
I ett samhälle som är orättvist föds konspirationsteorier. Något eller några styr och kontrollerar samhället i tysthet. Någonstans finns denna makt. Efter finanskrisen började hamnade finansmarknaden i fokus. Det talades om ett sjukt system, ett ruttet system. Det talades om marknaden som något mänskligt. En varelse som var girig och anklagades för att sakna moral, vars kortsiktiga vinstintresse var överordnat den tragedi som detta intresse förde med sig. Makten var inte längre osynlig.
Nu har återigen en orättvisa blottlagts. De avslöjandena om skatteflykt som kom i förra veckan visade hur förmögna människor sysslade med tvivelaktiga bankupplägg för att slippa skatta för sina pengar. Det som är speciellt med detta avslöjande är omfattningen. Det handlade inte om ett enskilt rötägg utan ett systematiskt utnyttjande av avancerade upplägg. De som normalt verkar i det fördolda, de ljusskygga individer som befinner sig på Fernand Braudels antimarkad, fick namn. Och ansikte.
Det går att känna igen orättvisa när man ser vilka som vinner och vilka som förlorar. Då är inte kapitalismens mänskliga ansikte varken den strävsamma entreprenören eller verklighetens folk som gärna vill ha en ny veranda men inte har råd utan rot. Då är det dessa superrika, som verkar leva efter andra lagar och regler än alla andra.
