Jag läser: ”Vi är ett gäng på typ 30 pers som väntar på en buss som vi bokat som ska köra oss till Gotland, för att genomföra en demonstration vid Cementa. För en och en halv timme sen så dök det upp en skock civilpoliser och fotade allas legitimation och ställde upp oss på rad. Deras motivering var ’ni är en stor grupp människor’. Bussen står på svenska sidan om Öresundsbron, där 15 danska kamrater har stoppats och först kontrollerats och nu så tas de ut en och en och förhörs. 6 finska kamrater som kom med färjan till Stockholm plockades ut och informerades om att gränspolisen trodde de skulle begå brott i landet och sitter nu på förvaret i Märsta.”
De som skulle åka till Gotland för att demonstrera mot Cementa kom från olika håll. Men de identifierades och stoppades, av polisen, och deras lagliga rätt att demonstrera förhindrades. Någon hade ringt polisen och människor som vill och vågar ta ansvar för att den här planeten ska vara beboelig stoppas, som om de vore kriminella för att de vill störa ordningen där miljöförstöringen sker i fred.
Flygindustrin subventioneras, på samma sätt som våra höga elräkningar, med pengar som hade kunnat gå till sånt som sänker koldioxidutsläppen. Och i protesterna har journalister gripits och fått utrustning beslagtagen, högerinfluencers ropar efter Akilov när aktivister blockerat en väg och demonstranter har fängslats. I andra länder är åtgärderna ännu mer drastiska. Och så skammen, den skam som gör att de flesta av oss helt enkelt inte vågar störa ordningen på det sätt bland annat Emelie Ribeiro vågade, när hon ställde sig upp och hindrade en söndagsflight från Landvetter till Arlanda en halvtimme i höstas:
”Det satt en småbarnsmamma lite snett bakom mig när jag ställt mig upp på planet och efter någon minut kanske sa hon ”Men sätt er ner nu, tänk på barnen!”. Hon hade en bebis i sele och en annan liten på kanske två, tre år bredvid sig som började ha svårt att sitta still.
Jag tänker alltid på henne när flygaktionen kommer på tal. För jag ville så gärna sätta mig ner bredvid henne och försöka förklara att det var ju exakt därför jag reste mig, jag tänker på barnen.”
Emelie dömdes till 80 dagsböter för en fredlig och välplanerad aktion för att krisinformera och nå ut med några viktiga krav till makthavarna samlade på COP26 i Glasgow. Olagligt men oerhört legitimt. När lagen hjälper till att göra jorden obeboelig så måste den ibland brytas.
För vad är egentligen en liten försening av ett flygplan på Landvetter en söndag i oktober mot de tusen som dog av extremhettan i Portugal under bara en vecka i somras? De halverade skördarna i Storbritannien, bränderna, insektsdöden, massutrotningen av arter, kriget i Ukraina som finansieras av ett fossilgas-beroende Europa?
Vi är på väg mot en global uppvärmning på över tre grader. Enorma flodvågor krossar just nu Pakistan. 35 miljoner människor saknas, är hemlösa eller på flykt på grund av detta.
Elpriset har varit upp till hundra gånger högre i sommar än förra sommaren. Vi lever fortfarande i sviterna efter en flera år lång pandemi. Vi vet vad som är felet och det skulle fortfarande gå att lösa med något så enkelt som pengar. Men Cementa vill inte, SAS vill inte, mamman med barnen vill inte ha kaos och polisen upprätthåller ordningen. Och jag tror faktiskt att det är just det som är den gemensamma nämnaren: ordning och reda. Cementa, SAS, mamman och polisen. De vill bara ha ordning och reda. Show must go on, business as usual.
Men det kanske är oordningen vi behöver just nu? Bakvända köer, röriga människor, kreativitet och flexibilitet. För någonting måste förändras för att allt det andra ska kunna bestå. Som buddistmunken Ajahn Sucitto har sagt: kaos kan skaka om dig, men ordning kan döda dig.
