BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
”Jag har en stor lidenskap för bakning”, meddelar Bjørn-Ali Abdullah på sin hemsida. I programmet specificerar han exakt hur stor denna lidenskap är. Den knäckte hans senaste förhållande. ”I starten så tyckte hon väl om att jag gillade att baka tårtor. Men sedan kände hon att det tog av hennes tid, men det är ju en del av mig. Ska du ställa dig mellan mig och mina tårtor, så förlorar du.”
Det är befriande att någon kan välja tårta framför ett förhållande. Bjørn-Ali Abdullah vet vad han älskar och det är inte henne – det är sockerkaka, frosting och fondant. Det är givetvis också lite sorgligt. Och mycket typiskt.
Kvinnor och män har olika möjligheter att leva ut sina passioner. Tydligast blir det när det kommer till så kallade ”intressen”. Män har fler och dyrare intressen, eftersom de har mer fritid och mer pengar att göra något av den. Är de pappor förväntas de inte, som mammor, vara på stand by i det etnologen Karin Lindelöf kallar ”omsorgsjour”, ständigt redo att informera om var solkräm och fästingborttagare kan tänkas ligga. I en större studie vid Uppsala universitet har Karin Lindelöf kartlagt tjejlopp. De här motionsloppen, som bara blir fler, har utvecklats till vår tids husmorssemester, skriver hon. Att lämna familjen i några dagar för att springa eller cykla är mer legitimt än att dra i väg för att ha kul på ett mer traditionellt hedonistiskt vis.
Historiskt sett har kvinnor haft få egna lopp, och varit förbjudna att delta i männens. Världens största maratonlopp, Boston Marathon, öppnade för kvinnor 1972. Vasaloppet tillät kvinnor först 1981. Där hänvisade arrangörerna till att det var för jobbigt för kvinnor att åka så långt. Det fanns också andra skäl att sänka ribban för sportande kvinnor, berättar Karin Lindelöf. 1988, några år innan cykelloppet Tjejvättern startade, diskuterade man i Vätternrundankommittén efterfrågan från kvinnor på ett kortare lopp. Till protokollet fördes att kvinnor ”inte har möjlighet att lägga ned så mycket tid på träning som behövs för att klara av Vätternrundan. De flesta är dubbelarbetande”.
Så ser det fortfarande ut, skriver Karin Lindelöf. ”För många kvinnor med jobb och familj gäller fortfarande att träning är något som kläms in mellan andra åtaganden: på luncher, morgnar och sena kvällar, när barnen sover – sällan som ett prioriterat långpass på helgen.”
Det är framför allt män som ägnar sig åt dyra och utrustningskrävande sporter som cykel och skidor. Kvinnor springer. Det kräver inte mer än ett par skor, det kan göras var och när som helst.
Så ser vardagen och strukturen ut. Det är trist, men det är också något som utspelar sig inom rätt trista ramar alltihop. Ägna semestern åt att åka rullskidor? Jag vet ärligt talat inte om det är ett straff eller en belöning patriarkatet ger män. Det man vill uppleva är ju den gränslösa passion Bjørn-Ali Abdullah hyser för sina tårtor. Känslan av att inget – ingen! – får komma emellan en själv och ens sockerpasta. Jag har en gnagande känsla av att det hänger tätt ihop med rullskidåkarprivilegiet. Men helt ouppnåelig kan väl den stora lidelsen inte vara?
