Yvonne Perkins: Kan vi slakta Kalle?

Min mamma växte upp som torparunge. De hade en liten täppa där morfar och mormor odlade familjens grönsaker. Mest blev det ”pärer” (potatis), överlevnadsmaten för fattiglappar under kristider. Deras ko hette Stjärna och hästen Blenda. Ett år köpte morfar hem fyra griskultingar som mamma och hennes tre bröder fick uppdraget att föda upp. Jag har hört många roliga historier om den busiga kultingen Kalle som var tam som en hund och smet iväg för att bada i sjön. Baksidan av uppdraget visade sig när det blev jul. Då skulle Kalle och hans syskon slaktas. 

– Jag kunde inte äta skinkan, det var ju våra kompisar, berättar mamma.

Köttet i mammas barndomshem kom från någon som haft ett namn och det fanns inte på kartan att kasta något. Kanske mest för att familjen helt enkelt inte hade råd. De hade också investerat mycket tid och omsorg i att skapa ”råvarorna”. 

Idag har matsvinn blivit en av de stora klimatbovarna. Oerhörda resurser går åt för att ta fram mat – som sedan kastas. Morfar skulle vänt sig i sin grav om han visste. Köttdjur som inte haft ett så glatt liv som Kalle har lidit i onödan.

I veckans tidning skriver vi om matsvinn. Experten från Livsmedelsverket menar att den huvudsakliga förklaringen till att vi kastar så mycket mat handlar om att vi tappat relationen till var den kommer ifrån. Mat har blivit något anonymt och opersonligt som bara finns i en plastpåse i affären.

Trots att jag själv större delen av mitt liv varit tvungen att jaga extrapriser, kan jag tänka att det kanske inte enbart är negativt med höjda matpriser. För den som kämpar för att få det att gå ihop är det naturligtvis en överlevnadsfråga. Men uppenbarligen har för många haft råd att kasta mat. 

I veckans reportage besöker vi en skola där maten går från jord till bord och tillbaka igen i ett eget kretslopp. Alla kan inte ha det så, men låt dig inspireras av hur du kan få ner ditt matsvinn!

Välkommen till veckans tidning!