(SPOILER ALERT! Inga medmänniskors kulturupplevelser förstörs vid läsningen av den här krönikan.)
Det här inlägget delade en vän inför säsongsstarten av Game of Thrones:
”Varning alla GoT-tittare. Om ni spoilar så spöar jag er! Inga spoilers. Inga kryptiska meddelanden. Jag är inte dum i huvudet och hur kryptiska ni än är så fattar jag. Den som avslöjar något ryker från min vänlista med en gång, efter välförtjänt utskällning såklart.”
Och nej, den här krönikan handlar inte om GoT, så sluta inte läsa. För egen del skiter jag nämligen fullkomligt i Game of Thrones, men kan vi prata om det här med spoliers? För seriöst: VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ ER som inte kan hålla käften om vad ni har sett så vi andra hinner uppleva det innan ni tvångmässigt avslöjar det mest spektakulära?
Sociala medier har verkligen gjort det svårt att hålla sig undan avslöjanden. När det gäller böcker och film finns det fortfarande en viss respekt för att verket upplevs bäst någon annanstans än på Facebook, men när det gäller tv verkar det vara fritt fram. I bästa fall skriver folk bara ”House of Cards S02E13!!!” (avsnitt 13 i andra säsongen) och det kan man ju leva med. Det var en spännande säsongsfinal, helt enkelt. Men folk har ju oskicket att skriva ”RIP Frank Underwood” (OBS! Uppdiktad spoiler!) och ”21 minuter in börjar resan mot vår stad!” (det är två På spåret-säsonger sedan, men jag glömmer aldrig, Härnösands turistbyrå).
En sådan förstörd upplevelse var Harry Potter-seriens upplösning. Jag fastnade efter ett par år och läste ikapp de redan utgivna plus läste de nya på engelska av ren iver. Tyvärr förstördes upplösningen av en viss svensk skribent (jag vill inte säga vem för jag har så svårt att erkänna att jag någonsin klickat mig in på Alex Schulmans blogg) när han helt frankt skrev hur det hela slutade – vad som hände, vilka som gifte sig och vilka som dog.
När jag sedan läste boken så hoppades jag att Schulmans inlägg skulle visa sig vara en avancerad blåsning – att helt andra skulle dö/gifta sig med varandra. Men icke. Flera års läsnjutning förstörd på grund av en osnuten bloggares behov av att provocera.
Länge funderade jag på hur jag skulle hämnas på Schulman. Det skulle inte vara något futtigt, typ en örfil (jag har haft möjligheten), och inte heller något ”Jag ska mörda hela världen, lilla mamma”-Falling downigt, utan något elegant som gärna fick ta lång tid att planera och genomföra. Mitt bästa scenario var hur jag utbildade mig till låssmed, dyrkade upp hans dörr när han och hans fru var på semester och sedan lugnt och metodiskt skar bort de sista tio sidorna ur samtliga böcker i den schulmanska bokhyllan – allt till tonerna av Harry Potter-soundtracket. Han skulle inte märka det direkt, utan en bit i taget tills han stod där och öppnade bok efter bok och insåg att det var lika illa i dem alla.
Orimligt? Det är möjligt. Sa jag att jag inte gillar spoilers?
För att råda bot på min förtvivlan skrev jag en gång till DN:s etikettsexpert Magdalena Ribbing och frågade hur jag skulle hantera detta oskick. Hon svarade krasst att jag inte skulle logga in på sociala medier förrän jag hade sett avsnittet jag så hett längtade efter. ”Den tilltagande barnsligheten att ropa ut allt, allt, allt på sina konton i sociala medier är knappast något du kan hindra. Tyvärr.”
Så i väntan på att Facebook inför ett filter som döljer allt som handlar om det avsnittet tills man klickar i ”ja, jag har sett Game of Thrones S05E01” får vi väl sluta en överenskommelse om att låta bli spoilers. Och att plocka bort glädjedödarna från våra vänlistor. Efter en välförtjänt utskällning.
Är ni med mig?
