Black lives matter-demonstrationerna bröt dock detta, men slogs ner inte bara av polis utan även av politiker från hela den politiska skalan - från höger till vänster. Det här fick mig att fundera över om det någonsin kan bli en revolution under en pandemi?
Jag anser mig tillhöra skaran av försiktiga medborgare som spritar händerna och stirrar stint på de som kommer för nära i kön, men jag förundras över stiltjen i politiken. Samhället har inte blivit mindre orättvist eller ojämställt.
Borgfreden, som det kallas när politiken håller sams under större kriser, har lagt en våt filt över samhällsdebatten. Media har följt efter, verkar nästan rädda att ställa kritiska frågor till Folkhälsomyndigheten under deras presskonferenser.
Människors rättigheter har satts på vänt. ”Måste verkligen Black lives matter-demonstrationer genomföras nu?” Som att rasismen också tar paus under pandemin.
Media verkar oförmögen att bevaka mer än en stor sak åt gången. Inte ens världens mest bisarra presskonferens fick särskilt mycket utrymme. Åklagaren pekade ut Stig Engström som mördare och lämnade i nästa andetag över till polisen som gav allmän information om utredningen.
– Visste ni att palmeutredningen digitaliserats? Så nu läser vi på skärm istället för papper, sa polisen.
Spritt språngande galen presskonferens.
Skulle något parti våga utlösa en regeringskris som innebar extra val i dessa tider? Skulle Vänsterpartiet göra verklighet av sitt hot om regeringen skulle få för sig att driva igenom marknadshyror nu? Eller förändringarna i LAS för den delen.
Jag scrollar igenom den senaste tidens nyheter för att hitta uppslag till min krönika, men det är lika oinspirerande som vädret i skrivande stund. Liberalernas Nyamko Sabuni gjorde förvisso ett spektakulärt utspel om kärnkraft i veckan, men det kom och dog samma dag. Ett hundratal små kärnkraftverk vill Moderaterna och Liberalerna bygga runt om i Sverige. Är det någon, förutom högerpolitiker, som ens tror på kärnkraft längre?
Vad hände för övrigt med klimatdebatten? Lika allvarlig som corona är ju klimatkrisen, men i dessa tider handlar det nästan mer om när och hur långt vi kan få flyga iväg för att… Ja, vad är det människor längtar så desperat efter att det är viktigare än vårt existensberättigande?
Preems enorma utbyggnad i Lysekil står för dörren. En utbyggnad som ökar Preems koldioxidutsläpp med 1 miljon ton (!) från dagens 1,7 till 2,7 och som därmed omöjliggör för Sverige att uppfylla klimatmålen och förpliktelserna enligt Parisavtalet. Att detta fortfarande inte har stoppats av en regering med ett miljöparti är häpnadsväckande, men tyvärr inte förvånande. Miljöpartiet har genom en sörja av brunkol och förlorade ideal visat att makten går före politikens innehåll och klimatet. Nu senast för Socialdemokraterna samtal med Moderaterna utan att Miljöpartiet får vara med. Helt otroligt agerande som borde leda till omedelbar regeringskris. Vad gör Miljöpartiet? Surar lite i media. Hoppas de i alla fall kan stoppa Preems planer på att fortsätta ödelägga planeten, men jag är inte alltför hoppfull. Business kommer som bekant oftast före de planetära gränserna. I alla fall så länge en sitter i regering, som Fridolin hade kunnat sagt.
Nu har också Pridemånaden precis avslutats. En månad som medialt brukar belysa hbtq-frågorna utifrån olika perspektiv, men som också för många som inte har ett community på sin hemort fyller en viktig funktion att hämta kraft ur gemenskapen på plats och slippa känna sig udda och ensam. Det går inte att belysa eller uppfylla på samma sätt digitalt.
Pandemin har lamslagit i princip allt. Det enda som det verkar finnas en stark drivkraft för hos människor är rätten att få komma iväg på sin semester. Så någon revolution lär det inte bli på ett tag till.
